Uppgång

I dag är livet lite bättre för mig. När det är bättre för mig men sämre för andra som jag bryr mig om, vill jag helst åsidosätta allt mitt eget gnäll, skärpa till mig och inse att det inte är viktigt, inte just i dag.

Jag mår bra när jag får vara på samma arbetsplats, om så bara några dagar i streck. Jag trivs med att ha en aning ansvar – jag har egen nyckel, eget schema och ett eget skrivbord att sjunka ner vid och se viktigt arbetsam ut bakom. Det är nästan som att jag jobbade där, på riktigt. En sån trygghet.

Tyvärr rycks den rätt snart ifrån mig, snart återgår jag till att ligga och spänna mig klockan sju på morgonen i oro över vilket läskigt okänt jobb de ska ringa in mig på just den dagen. Vissa dagar vill jag inte ens svara eftersom jag inte är beredd på att ännu en dag komma till nåt nytt. Varje dag är en ny dag då jag ska ta leta upp ansvariga människor, ta kontakt, presentera mig och slungas in i rampljuset framför ett gäng elever som kan vara allt från blodtörstigt hånfulla till gudomligt änglalika. Det ska därtill sägas att detta att ta kontakt aldrig har varit en styrka hos mig. Jag tycker mig vara värd lite cred för att jag ännu inte börjat gråta under en lektion.

Men i dag – som sagt - i dag är allt lugnt. Nu har det gått två nätter med bara fem timmars sömn och trötthetskänslan på kvällarna börjar förvandlas till ögonvarm sommarfylla.

Efter jobbet cyklar jag, pratar i telefon på sängen i solljuset och sen kommer M till mitt kök och äter glass. Sen är jag ändå inte riktigt redo att avsluta kvällen inne så jag går ut igen. Utmed ån den här gången, där vattnet flyter på strömt och det ryker svart från Gevaliaskorstenen. Längst ut mot havet står lyftkranar som sträcker sig mot himlen, och betongfönster sitter som ihåliga ögon bland byggställningar till nakna vindsvåningar, för där ska det byggas ny stad.