Tidens tröst

”Du börjar alltid gråta så mycket när du gråter” säger han och pupillerna flyttar sig neråt i ögonen på honom, till den bekymrade punkten. Och jag håller med. Jag gör ju det. Jag håller inte tillbaka. Jag gråter fortfarande som jag grät när jag var fem. Det är samma längtan efter uppmärksamhet som fortfarande är kvar i mig.

Vet inte var det träffar mig först. Vilken del av kroppen som tar emot orden före de andra. Men det är kroppen som läser av och vänder sig om där, i sängen. Och förstår snabbt. Kroppen som bestämmer att det ska komma ett hulkande och snyftande. Jag gråter och gömmer huvudet under täcket och det är nu man önskar att det vore fem minuter tidigare, fem minuter innan nån hade flugit med munnen.

Sen samtalar vi. Försöker släta över allt. Kan vi laga det? Kanske genom att prata och förmildra…ja kanske.
Jag snyftar och tar på mig kläderna. Rena trosor, strumpor och ren kjol. Rent för att förmildra. Ta bort det nakna utsatta. Vi värmer mat. Jag sitter rödgråten vid bordet och lassar in. Snart känns det ändå bättre. Andra tankar- spaghetti, ryggsäckar, tågbiljetter - hjälper till med förträngningen. Tidens tröst.

Men på tåget är det det enda jag minns. Just de illavarslande orden. Inte att helgen varit bra, att vi gjort saker och närmat oss varandra. Vad ska det tjäna till när vi ändå har sagt det där till varandra, tänker jag. Vad är det för vits? Tårarna sitter i halsen, och jag försöker låta bli att titta på mig själv i tågfönstrets speglande. Vill inte se fnaset under de gråtna ögonen och det röda utslaget på kinden. Blundar och höjer musiken på mp3-spelaren, gömmer allt innanför.

*

Fast tidens tröst. När jag kommer fram är det varmt, som sommarkväll, och jag kan cykla fort i fladdret över broarna. Känner trösten komma.

Jag kan ju inte göra mer. Kan inte ändra mig och försöka med nåt annat. I så fall får det nog vara.