I går kom en lista på posten över människor som jag gick i nian med. Det står var alla bor och vad man har för telefonnummer. Om man känner sig modig ska man kontakta nån inför klassfesten som ska gå av stapeln i maj.
Kollar igenom listan och konstaterar att stora delar bor kvar i den lilla ort som vi gick i skolan i, eller strax utanför. Bara jag och fyra till bor längre bort, nån annanstans. Spontant orsakar det ett litet mentalt haha.
Tänker jag bor ju åtminstone här. Jag har en utbildning, en trevlig lägenhet i trevligt område. Ett eventuellt romanprojekt och en 40-årig älskare. Ett studieår utomlands att minnas. Ett långt CV. Timvikariat på arbeten jag egentligen inte är kvalificerad för. Ett antal vänner runt om i landet som jag träffar alldeles för sällan. Två mer eller mindre seriösa förhållanden bakom mig. Ett avslutat samboende med pojkvän och två med kompisar. En massa hångel…
Vad mer? Vad är det egentligen jag har?
Och det lilla mentala haha:et försvinner, för jag vet inte vad det är jag ska skratta åt. Vad som är värt att ha när allt kommer omkring.
11 kommentarer:
Baha, jag tänkte också ett "haha", när jag såg hur många som bodde kvar i de små hålorna. :) Visst bor jag i en håla nu också, men jag har flyttat runt en jäkla massa och fått otroligt mycket erfarenheter. Jag tycker absolut att vi har rätt att tänka "haha", eller rent av skratta högt om man känner för det. :)
Ska du gå på klassfesten, för övrigt? Jag har ju noll möjlighet till det såvida jag inte känner för att föda under festen. ^^
Ja, det känns ju åtminstone som att vi har vågat mer än de som eventuellt har bott kvar där hela tiden.
Har inte bestämt mig än om jag ska gå, hade varit kul om du kunde komma också. Vi får se, jag ska väl funderaen vecka till eller så:)
När jag läste det du har gjort så tänkte jag:
Shit, tjejen har ju hunnit med massor ju!
Jag tycker du ska skippa sista biten i texten och vara stolt över allt du åstadkommit hittils.
Du har massor.
Kram.
Linda:
Jag har väl inte riktigt sett det så, men du kanske har rätt!
kram
Det där lilla sista du skrev...vad som egentligen är värt att ha när allt kommer omkring. Värt att fundera på.
---
Vi hade för övrigt också en klassåterträff för ett par år sedan. En ganska patetiskt och alkoholinriktad tillställning dessvärre, inte långt ifrån scenariot i filmen "Klassfesten" med Björn Kjellman.
När jag tittar på mina klasskompisar som stannade kvar lever de flesta av dem väldigt stabila liv, hus, sambo och barn. Vi som flytade valde redan då ett helt annat liv. Det fanns ingen annan väg tror jag.
A peaceful warrior:
Så sant. Om jag inte minns fel träffar Björn Kjellman sin gamla
kärlek på den där festen? Hihi.
Anne:
Ja, det är ju såna val man gör och det känner man ganska tydligt att man vill göra...:)
Ja just det. =)
Grejen var att jag träffade min allra första kärlek igen också i samband med det där. Blev ganska tagen av det. Vi typ träffades faktiskt ett par gånger efteråt, du vet promenerade och så. Jag tänkte att det hade kunnat vara världens mest romantiska grej om vi hade kunnat bli ett par igen efter alla dessa år...haha, trodde jag ja. Så fort den tanken kom upp så backade hon direkt..."kompisar" bla bla. Som vanligt...=)
A peaceful warrior:
Typiskt. Ibland(eller ofta) har man ju otur...händer även den bästa:)
Skulle ett sådant där brev ramla in hos mig skulle jag bli ganska förvånad över hur sjutton dem hittade mig, jag som drog utan ett spår efter mig och har flyttat hit o dit sedan 9:onde klass... Sedan skulle jag le vid tanken på deras nyfikna småstadsögon beredda att skvallra tungan av sig. Slänga brevet och fortsätta mitt liv.
Ska du gå??
Jag håller med Linda, du har ju hunnit med skitmycket! Be proud! När jag fick min sån där lista var det typ tre personer som bodde kvar i lilla hålan, tre bodde inte ens i Sverige och en hade bytt förnamn...
Skicka en kommentar