Stukad på Tranan

Precis när jag tycker att jag fått en släng av livsglädje igen går jag och stukar foten. Helt sant!

Såhär var det. Jag satt helt nöjd och tillfreds i soffan medan onsdagseftermiddagens grumliga mörker bit för bit började omsluta världen. Jag lyssnade på samma låtar om och om igen, sådär som man gör. Som man gör när man är lite nöjd och när man kanske har en låtförälskelse. Sen klädde jag mig i rött linne, röda naglar och kjol med röda knappar, kladdade till håret med mousse och svepte iväg till Tranan för det årliga nyårsvinet som ska bli en tradition från och med nu.

A satt vid ett bord och åt rårakor och S drack en irish coffey och allt var mysigt och trevligt i största allmänhet. Vi hade till och med fått ett bord! Sedan kom deras vän J, en hyvens och bra kille på alla sätt och vi satt och snackade om dejting och S skickade mystiska sms till folk hon knappt kände och J:s vän som är en lång och blond läkartjej kom och hängde. Jag var lugn och glad. Blev lite väl påverkad av vinet, visste jag skulle jobba imorgon, men det gjorde inget. Världen var grumlig men varm. Människorna åt, drack sina vin och jag hade rött läppstift och kände mig vacker.

I alla fall. Vid sisådär halv tio tyckte jag det var dags att bryta. Det var ju en dag imorgon också och allt det där. Och alla gav mig en kram och J också, trots att han knappt känner mig och jag kom att tänka på att jag för en stund hade fångat hans blick tvärs över bardisken och jag kom på att jag kanske hade flirtat med honom. Eller han med mig?

Jag gick i alla fall. Snubblade ut på gatan, som ju var täckt av snö och därunder is och…ja. Föll. Foten vek sig under mig och plötsligt slickade jag snön och där var den. Stukningen. Jag tog mig hem som ett linkande fyllo, lyckades på något sätt bädda sängen och linda foten med en halsduk.

Så här är jag nu. Stukad och stympad och kunde inte gå till jobbet, tvingades sjukanmäla mig, hatar att sjukanmäla, men vad göra när foten inte vill gå?

Kära dagbok,

Det här är sötebrödsdagar. Så mjukt och fint. Som snö, som bomull fyller tiden dagarna och alla är borta, på semester, pratar om pulkaåkning och nyårskalas eller går runt och är lite nöjt loja.

Jag jobbar halvdagar, läser böcker i soffan, sover middag och äter för mycket choklad. Har köpt ny kofta och skjuter framtiden framför mig. Recensioner, utkast som ska skrivas, böcker som ska läsas.

Och.

Jag stalkar webbkillen. Han är så söööt. Han smyger omkring på kontoret och liksom myser och har bara kortärmad tröja på sig och sen kommer han och säger att han fryser.

Imorgon ska jag nyårsöla på Tranan. Sen jobba en halv dag. Sen är året slut. Sluuut. Jag ska fundera på hur jag ska sammanfatta det här året. Återkommer om det.

Glad fortsättning!

På mitt jobb

Det finns en fruktkille som kommer med fruktbud varje dag. Han har skägg.

Det finns en webbkille. Han är söt och har glasögon och oklar dialekt. Han är inte på jobbet så ofta på morgonen säger han, men nu har han börjat komma in allt oftare.

Det finns en VD också. Han tycker om att ta en joggingtur på lunchen.

Ja, det var det.

Helgen v.50

Vecka 48 blev vecka 49 och 49 blev 50. Så blev det helgen vecka 50 och den är nu snart slut. Söndagen vecka 50 2010 har jag mest tillbringat i sängen, a.k.a bäddsoffan. Snön utanför! Snön tog aldrig slut. Jag ville inte gå utanför dörren och intalade mig att det var helt tillåtet att låta bli. Smög upp lite, såg köket. Flaskor och flaskor och flaskor och glas. Glöggmuggar med intorkade russin. En kork på golvet. Fat nästan tömda på snittar där jag petade i mig det sista och gick och lade mig igen.

Ja igår hade jag födelsedagsfesten, en vecka för sent. Jag fick två varma halsdukar, tre fina ljus, en fin bok och tre sorters choklad. Bara bra saker.

Sen drog vi ut i det offentliga rummet. Det offentliga rummet var fullt, som vanligt. Efter tre sekunder såg vi en gammal bloggbekant och efter ytterligare tre sekunder såg vi han som kanske är kär i mig. Som fortfarande efter ett och ett halvt års bekantskap inte vågat säga att han(kanske) är kär mig. Hur nobbar man någon som aldrig spelar med öppna kort? Hur ska jag kunna vara ärlig och rak och säga tack men nej tack men vi kan vara vänner om man han aldrig kommer sig för att öppna. Munnen. Sig själv.

Jag vet inte.

Jag vet inte och tänker inte låta det bli mitt ansvar. Inte nu. Inte den här gången. För mycket har varit mitt ansvar och för mycket har blivit min oro genom åren. Till ingen nytta. Slut med det nu.

Övrigt?

Nånstans på dansgolvet drabbades jag av overklighetskänslan. Som en stor suck genom kroppen. En stor trötthet. Och samtidigt känslan av att det skulle vara helt fysisk omöjligt att kyssa en annan människa denna kväll. Som att det inte går. Att hålla mina fingrar mot nån annans hud? Omöjligt. Har jag nånsin gjort det? Som att det är mig totalt främmande.

Overklighetskänslan. Den kommer ibland, den bara händer.

Kära dagbok,


Det har gått en vecka. Jag är stressad just nu. Många borden i livet.

Sedan måndagen har jag varje morgon bara längtat efter sömn. När får jag sova igen, när får jag krypa ner i sängen? Och kölden är så kall när jag kommer ut, jag kryper ihop och krymper – trötthetsköld. Sen ser jag bussen tuffa upp för backen och jag springer, springer, springer rakt in i det där kalla och kan knappt andas när jag kliver på. Och föraren: ”god morgon.”

Pappa var här under helgen. Han ville se att allt stod rätt till, att tv:n funkade och att det fanns mat, så vi åkte och handlade mat. Vi handlade bortom bergen på andra sidan skogen i stora matbutiken, där jag bodde förut. Allt såg ut som vanligt där.

När bilar och bomber sprängdes inne i stan var vi precis hemkomna från Ikea. Jag läste lite om det på nätet, konstaterade att en bil hade exploderat. Sen åkte vi och åt födelsedagsmiddag. När vi kom hem igen hade den exploderade bilen blivit ”extra” och ”terrorism”. Men vi somnade, vi somnade ändå.

Borde ju vara nöjd men...

Jag har sagt det förut. Det här med att slappna av och bara känna sig nöjd alltså. Inte nåt jag kunna njuta så mycket av att göra det senaste halvåret eller så. Minns inte. Kan inte.

Ändå finns det många saker att vara nöjd över.

Som till exempel att det har gått bra på mitt extrajobb som läxhjälpare.

Som till exempel att jag i år vet hur jag kommer att vara ledig kring jul, det visste jag inte förra året.

Som till exempel att jag gjort fyra dagar på det nya jobbet och klarat mig bra hittills.

som till exempel att

som till exempel att

Ja. Det finns många saker.

Lägg dig ner och sov lugnt nu, människa.

Kära dagbok,

Har varit på det här nya jobbet. Vet inte riktigt vad som förväntas av mig där, är inte så van vid jobb där man bara sitter och liksom väntar på att arbetsuppgifterna ska dyka upp. När telefonen ringer kastar jag mig på den, trots att jag är egentligen är lite nervös och rädd för att svara något konstigt eller koppla fel. Men än mer rädd är jag för att bli avslöjad som den som ”sitter och inte gör nåt”.

Kollar lite, försöka läsa på om företaget, kunderna, medarbetarna, kolla hur intranätet funkar och…ja, titta, nu har det gått ytterligare en halvtimme! När posten kommer springer och jag hämtar den och går runt lite med breven en stund och ser viktig ut. Jag har en uppgift, jag har en uppgift, jag har en uppgift.

Ja. Nåväl. Jag antar att det inte alltid kommer vara såhär.

Och skönt att sluta när det ännu är ljust. När himlen övergår från förmiddagsvit till djupt vinterblå, som när den förbereder för snö. Då har jag fortfarande halva dagen kvar till mitt förfogande. Det är skönt.

Den totala förvirringen

Försöker redigera fram mina diktsviter men under tiden jag skriver/redigerar kommer jag bara in på nya inriktningar/idéer. Allt är bara ord, rader, dokument i en enda röra. Även om jag har en riktning som jag vill att det ska gå i som helhet. Och jag har en känsla av att resultatet kommer att bli ganska samhällskritiskt. Mycket mer samhällskritiskt än vad som var min avsikt från början.

Den andra förvirringen är den att igår blev jag erbjuden ett jobb. Visserligen ett deltidsjobb och förmodligen bara några månader, men ändå. Ett. Regelbundet. Jobb. Inte något extrajobb. På ett vanligt trevligt kontor. Med vanliga trevliga kontorstider. Vanliga trevliga haltidstider, that is.

Jag behöver detta nu. Vill ha en paus i det ständiga jobbsökandet. Och halvtidstjänst är alldeles förträffligt lagom eftersom jag har en termin kvar på min skrivarkurs. Som ju är på halvtid. Alltså: tjäna lagom med pengar, men ändå ha halva dagen fri att göra vad jag vill med. Jag kunde önska att det alltid skulle vara så!

Imorgon ska jag skriva kontrakt. Tjo!

Kära dagbok,


Jag börjar tröttna lite på den där listan måste jag erkänna. Men snart, så småningom, tar jag igen det. Eller slutar helt. Vi får se vilket.

Mer? Jag skriver på den där diktsamlingen. Det går rätt bra och den blir nog klar till våren om inte förr. Har plockat och pysslat med massa text. En del gammalt, men en del som är skrivet ganska nyligen visade det sig.

Jag har plockat fram en liten ljusstake som inköptes för ganska exakt ett år sen när jag bodde i min första stockholmslägenhet. Den lilla lägenheten med den lilla kokvrån där propparna alltid gick, där en finsk gubbe spelade tango halva nätterna, där jag aldrig riktigt kom på hur man tog sig upp till våningen ovanför. Där det bodde silverfiskar under golvplankorna. Där jag hade ett badkar som jag badade i ungefär varje dag när jag kom efter praktiken. Åh, minnen!

Jag har dessutom: handlat en fin trasmatta, en beige klänning och en blå stickad kjol på adventsmarknad. Och snön kryper närmre. Det snöar mer. Folk står och fingrar på varma lussebullar. Den fina tiden. Innan allt blir stress.

Men hjärtat.

kadunk
kadunk
kadunk.

och utanför; snön som lindar in världen. gör den tystare. som vadd. isolering.

vi isolerar oss.

men fortfarande hörs hjärtat.

Day 08 – A moment

Idag är det FN:s internationella dag mot våld mot kvinnor.

Det här skrev jag för två år sen om våldet i Nicaragua.

Och såhär skriver man idag.

Skillnaden är inte så jättestor, tyvärr.

Day 07 – Your best first friend

Long story. Eller, jag har nog ingen sån där ”best friend” som jag alltid haft och fortfarande är vän med. Jag har alltid haft vänner däremot, trots att jag ofta varit hiskeligt blyg. Vänskapen har nästan alltid bestått av två eller flera i en grupp, snarare än bara en enda.

Men. Såhär.

När jag var ungefär fem var jag den minsta ungen i kvarteret och blev vän med en tjej som hette Sara. Sara var allt jag själv inte var. Blondare, tuffare, högljuddare, otåligare, hade fler syskon, fler vinbärsbuskar i trädgården och fick gå själv till kiosken och köpa lösgodis. Sara hade ganska många idéer om vad vi skulle hitta på under långa och regniga novembereftermiddagar såväl som förföriskt ljusa sommarnätter. Hon tyckte till exempel att det var en bra idé att plocka av alla tulpanerna i grannens rabatt. Att palla en massa plommon och lägga i en ryggsäck och sen låta dessa ruttna gömda under min säng. Att klippa håret på alla barbiedockor. Att ordna ett cykelrace där målet var att cykla i minst 30 km/h. Att elda i lekstugan.

Sara flyttade när jag började skolan och nu vet jag inte alls var hon finns. Jag vet inget om hennes familj, vet inte vad hon heter i efternamn, var hon bor - inget.

Sen Sara flyttade har jag haft vänner och vänner och vänner(och ovänner), men det är alltid henne jag tänker på som min första.

Day 06 – Not my day

Lustigt att just dagens inlägg skulle bli "your day". För den här dagen, som skulle ha kunna blivit så bra, slutade helt katastrofartat och nu är jag trött, så trött.

Jag började med att stiga upp alldeles för tidigt. Är inte van vid tidiga morgnar. Stiger allt som oftast upp kring tio numera, är van vid drönartillvaro och börja arbeta när jag vill. Just idag klev jag dock upp och åkte till Solna för att extrajobba.

Vinden piskade och blåste in mellan kläderna när jag gick mellan jobbet och pendeltågsstationen. På plussidan kan räknas att pendeln var i tid, så jag anlände till jobbet cirka 08:10 = helt ok tid.

Förmiddagen flöt på bra. Inga program krånglade, vi fick mycket gjort, jag satt på min plats och knappade på datorn i rätt hyfsad takt.

Någon gång kring tio ringde de från mitt bemanningsföretag och pratade lite om ett uppdrag jag varit på intervju för, ett jobb jag gärna ville ha. De lovade att återkomma med besked om jobbet så snart som möjligt. De frågade också om jag kunde hoppa in och jobba på ett extrauppdrag nu på måndag, vilket jag tackade ja till.

På eftermiddagen: fika. Allt kändes ganska lugnt och jag tänkte jag kunde gå hem och ta helg med en ganska lugn känsla i magen, nöjd med mig själv och dagens jobbinsats.

Men när jag kom tillbaka från fikat väntade ett meddelande på min mobilsvarare. Jobbet. Jag fick det inte. Jag var inte tillräckligt framåt och säljig på intervjun…typ.

Just där och då. Ganska lugn. Jobbade klart och släckte ner. Gick ut på gatan. Där började tårarna tränga fram. Jag lirkade in fingret bakom glasögonen, torkade bort och fortsatte gå.
Kom till pendeln. Sprang ner och satte mig på tåget och hade overklighetskänslan i nacken. Framför ögonen.

Alla planer på att gå och handla mat och sen eventuellt gå iväg och dricka vin raserades där och då.

Sen tog jag mig hem. Bröt ihop.

Nu: jag har samlat mig. Ätit tacos, druckit ett glas gammalt vin. Ätit kakor. Lite mer balanserad.

Dock. Väldigt skör. Väldigt trött. På det mesta.

Imorgon ska jag åka till Gävle tidigt. Imorgon hoppas jag är en ny dag.

Day 05 – Your definition of love

Jag tänkte först skriva: ärlighet, respekt, skratt och så lite av det där berömda pirret. Och gemensamma värderingar och intressen. Så att man inte bara är varandras kärlek men också bästa vän.

Men ääää…det jag pratar om är ju egentligen hur jag vill att ett förhållande ska vara, kom jag på sen. Och det är ju inte alltid detsamma som kärlek.

Sen läste jag lite ur Johannes Anyurus senaste bok och fastnade för det här:

Sista natten och han måste kyssa henne med den tankens väldiga, violetta svetslåga fräsande ur hjärtat. Natten ljusnar, en våg. Hans livs våg. Hans livs natt. Hans panna mot hennes. Natten. Tvättar honom.

Nåt sånt?

Det är något i intensiteten tänker jag. Det när tiden koncentreras och blir så intensiv att du vet att det som händer för alltid kommer att etsas fast redan i samma ögonblick det sker.

Det, tror jag.

Day 04 – What you ate today

Cirka 10:00
Två varma mackor och en kopp chaite med mjölk.

Cirka 11:00
En kopp kaffe.

Cirka 12:30
En till kopp kaffe, varav halva dricks och resten står och blir kallt.

Cirka 14:00
Slarvig lunch. En tallrik nachos med smält ost. Ett äpple.

Cirka 16:30
En kopp mintte på ett av mina extrajobb.

Cirka 19:00
Middag hemma. Nån sorts sallad med bulgur, krabba, tonfisk, majs, tomat, persilja och lime.

Cirka 20:30
Efterrätt. Stekta äppelskivor med keso.

Ja, what to say? Lite slarvig början, men bättre slut?

Day 03 – Your parents

Mina föräldrar, ja. De läser inte här och jag vill inte heller att de ska läsa. Jag brukar inte heller avslöja så mycket om dem. Helt enkelt för att de är föräldrar och de ska få vara ifred. Det här är stället där jag avslöjar pinsamheter om mig själv.

Men några saker kan jag säga. Mina föräldrar bor ganska långt bort från mig och har så gjort de senaste kanske åtta åren. Vi träffas inte så ofta, men det är helt ok, jag reflekterar sällan över det. Ibland, när mina stockholmsvänner som har sina föräldrar närmare, bara åker över till sin mamma och pappa för att fira fars-/morsdagar, födelsedagar, grillaftnar och annat, kan det kännas lite konstigt och tomt. Som att jag är ensammast i världen och inte har någon familj. Men för det mesta är det alltså helt ok. När jag väl reser hem är jag ju där ett tag. Och då får jag dessutom ett helt barndomshem på köpet.

Min pappa ringer mig hyfsat ofta och pratar om hur mycket snö vi har fått, om i fall tv:n funkar, om datorn funkar, om cykeln funkar, om jag använder cykellyset, ifall jag har sett till grannarna nånting och så vidare. Min mamma ringer lite mer sällan men hon frågar oftast hur det går med jobb och om jag har tillräckligt med mat hemma.

Mina föräldrar har varit ihop sen min mamma tog studenten och har bott i samma hus sen början av åttiotalet, alltså strax innan jag föddes.

Kära dagbok,

Okej. Vi börjar om. Klockan är strax fyra och det är strax helt mörkt. Vi börjar om. Orkar ta tag i saker imorgon. Väntar på solen. Ställer klockan på tidigt. Den här dagen är så gott som redan slut. Min olust inför allt. Min olust inför mörkret, måndagen och sossarnas kris. Olusten kring att det känns som man missar allt. Vet som vanligt inget om framtiden.

Köpte bra fina kängor i helgen. Förnuftiga och ordentliga, så man klarar sig när slasket tränger genom. Gick på vinrunda också. Skulle bara bli nåt kort, blev lite längre. Mörkret flöt ihop med kvällen, dagen och vi gick till gamla stället och allt var som om det skulle kunna varit förra året, förra hösten. Kylan, mörkret, källaren, människorna med sina jackor i kö, sen trängseln, hetsen, kroppsvärmen. Som en utskuren bit, ett besök i en inglasad scen från en annan tidsepok som sen går att kliva ur.

Day 02 – Your first love

Att tillägna det här inlägget en person eller en kärlek, vore allt för missvisande. När jag var yngre blev jag kär lätt, mycket lättare än jag blir nu.

På mellanstadiet blev jag då och då förälskad i folk i klassen eller skolan. Folk som jag aldrig, och då menar jag aldrig, skulle ha velat avslöja min förälskelse för. Jag var livrädd för killar, kyssar och kände mig oftast ganska nöjd med att sitta längst bak i klassrummet, rita hjärtan på bänklocket och fantisera ihop olika romantiska historier om mig och den för tillfället utvalda personen. Jag var kär, men det var kortvarig kärlek och aldrig särskilt olyckligt eftersom jag var nöjd med situationen som den var.

I högstadiet blev jag kär i J. J var aldrig kär i mig, men han pratade med mig ibland och jag var övertygad om att vi var, så att säga, meant for each other. Såhär i backspegeln kan jag ju säga att jag hade ganska fel. Jag trånade efter J, min kompis trånade efter en av hans kompisar. Vi försökte alltid hänga där de hängde vare sig det var i mattekorridoren, utanför konsum eller i rökrutan. Men som sagt, det blev inget, och när J en gång för alla meddelat att han inte var kär i mig var jag olycklig i säkert ett år. Jag lyssnade på Kent, grät mot elementet i mitt rum, klädde mig i svart och målade utsidan på skolalmanackan helt i svart.

Sen blev jag kär i en annan J och i en D och i en M och så vidare. Nånstans kring tvåan i gymnasiet ändrades rätt mycket när begreppet alkohol på allvar kom in i bilden. Saker och ting började bli mer på riktigt(fysiskt), andra människor blev kära i mig men jag var inte så kär i dem.

När jag var typ 18-19 hade jag ett fyra månader långt förhållande med C och efter det ett åtta månader långt förhållande med M. Det var mina första förhållanden som varat längre än några veckor och dessa två kräver egentligen helt egna inlägg.

När jag var 22 skaffade jag mig mitt första riktigt långa förhållande som sen blev ett samboförhållande. Det varade tre och ett halvt år.

Day 01 Introduce yourself

Jag är en tant. Viktiga grejer är doften av kaffe på morgonen och att kaffet får rätt styrka så att det kan intas tillsammans med rätt mängd mjölk. Jag gillar kaffebröd till också, gillar att fika för mig själv. Tycker om alla kakor från kladdkaka till finska pinnar. Gillar blommor, men är inte så duktig på att få dem att överleva efter att jag planterat om dem. Jag har basker, kappa och tycker illa om att frysa på vintern.

Jag är en flicka. En pappas flicka. Det finns bilder på mig där jag står i skotskrutig kjol och tofsar framför pappas bil när han hämtat mig från dagmamman. Jag tycker ofta att andra människor är läskiga, speciellt stora tonårskillar och karriärkvinnor med stressade röster.

Jag är en Broder Daniel-älskande tonåring. Jag tycker om att promenera med musik och gå in i mig själv, jag kan alla Håkan Hellström-, Broder Daniel- och Kentlåtar utantill och har mer än en gång legat i ett mörkt rum och stirrat upp i taket medan jag lyssnat på dessa. Jag har blivit förälskad på distans minst tusen gånger och jag har oroat mig för att jag eventuellt aldrig ska bli av med oskulden minst lika många gånger(vilket visade sig vara obefogad oro).

Jag är en kulturtant. Jag dricker gärna vin för mig själv eller tillsammans med andra. Jag läser nästan alltid kulturdelen först om jag får tag på en DN. Jag skriver bokrecensioner och funderar över ”litteraturen” och ”konsten”. Jag tycker om poesi och tycker att Dramaten är en ganska trevlig lokal.

Jag är den eviga studenten. Pluggade åtta månader i Spanien, fyra år i den nordligt liggande staden med den stora halmbocken, ett och ett halvt år på folkhögskola(där åtta månader i Latinamerika ingick), plus några kurser hit och dit. Nu pluggar jag igen, på distans.

Jag är blyga tjejen. Har nästan alltid haft svårt för att prata i stora grupper. Jag tycker ofta att det är jobbigt att träffa människor som jag halvkänner på stan, för då kanske jag måste prata med dem. Jag tycker ofta att det är jobbigt att ringa. Trots detta har jag både jobbat som lärare, hållit workshops på spanska och arbetat med telefonen som främsta arbetsredskap.

Jag är, tydligen också, den flirtiga. Jag tittar ovanligt länge och mycket i främmande mäns ögon, fast jag inte tänker själv på att jag gör det. Jag är bra på att fälla rätt(och oväntade) kommentarer vid rätt tillfälle och är näst intill överkänslig när det gäller att känna till när någon är intresserad av någon.