En onsdag pa sprang

Ibland kanner jag lite val mycket motstand mot detta standiga visande av framfotter som kravs. Som folk kraver for att de overhuvudtaget ska kunna se en. Talar du inte hogt och bestamt och i langa monologer ar du inte vard att lyssna pa, tycks det ibland. Detta gor mig trott. Trott for att det inte ligger i linje med min personlighet att vilja ta en massa plats pa moten, men for att jag anda tvingas forsoka gora det...

Jag vill ha utrymme att andas. Att tanka efter. Att kanske diskutera i lugn och ro, sen fundera och efter det komma med idéer. Nar grupparbeten blir till en konkurrens vill jag inte vara med langre. Battre da att gomma sig under korkeken, vid dataskarmen, i sangen med ett skrivblock och producera i sin egen takt, med eftertanke. Det ar fullt mojligt att jag egentligen ar en ensamarbetare. Innerst inne.

Dagarna, natterna, helgerna

Det svalnar pa natten mellan gatorna. Solen har sankt sig, blasten over armarna kanns frisk, det ar kanske 23-24 grader. Den har natten, den har vintern.

En kvinna har somnat pa trottoaren med en handduk over sig, hennes harda bruna hud och vita forklade sticker fram. Vi gar forbi nedrullade platportar, det rullar mango over taket och jag blir foljd hem av en man som ger mig en kindkyss innan vi skiljs at. Jag vet inte nar det hande sist.

Lordagarna ar ett evigt virrvar av kisskyssande och skrikande i oron,folk med gigantiska Toñas och rom i sma glas, ord som talar om att allt ar vackert, vad fint, vad snygg du ar i kvall! Hoga roster och manniskor som ser sig omkring, mannsikor som sitter stilla och manniskor som vickar pa hofter, samlade pa platser just dar manniskor dras till varandra.

Och runt alltihop, utanfor, i morkret, fran bilar, fran barer, fran limsniffarnas platser vid bâcken; en rytm som aldrig slutar. Fem takter, kanske fyra att rora pa hofterna till. Det ar den rytmen som ar det har landet.

Sondagarna ar de basta dagarna. Alltid varma, 35-grader som fangar dig nar du gar ut pa terassen. Kladerna torkar under mangotraden pa en halvtimme. Man ater agg till frukost, man sover middag. Allt ar stangt.
Bara katedralen oppen, lysande i vitt. En lanterna i eftermiddagsljuset. Sen satter klockorna igang, danar och kallar. Lamnar ingen dov for sina ljud, drar mig till sig. Jag hamnar utanfor de vita vaggarna, star en stund och tanker insidan, en dag kanske man skulle se insidan.

*

Staden i sin lins
brinnande ur bergen som i
ett glas av lângtan

De roliga bockerna borjar sina

Tanker att det vore valdigt roligt om nan kunde skicka lite roliga bocker till mig, sadar som en overaskning liksom. Kanske John Ajvide Lindqvists nya...eller nat av Inger Edelfeldt?

I min bokhylla pa rummet finns snart bara traklitteratur.

Ovrigt: det ar 30-nanting grader, torr munn och somniga eftermiddagar. Jag forsoker ga pa aerobics ibland, aerobics med latinorytmer, bara for att rora pa mig. Pa jobbet har vi en kurs i massage dar oljorna luktar kanel och jag funderar pa hemsidan och pa texter och pa att jag skulle vilja ha lite intimitet med nan person, eller med en nan bra person.

God onsdag

Vi har numera ett kackerlacksproblem pa jobbet. Pa kontoret! Bland datorer och tjusiga flaktar.
Alltsa. Forst regn, sen hetta=ackliga kackerlackor. Bla!

Annars. Manniskor, manniskor! Massor av man pa gatan. Man pa dansgolvet som aldrig accepterar ett nej. Min larare som nastanflirtar pa spanskalektionerna. Man i mitt hus. Ensamma amerikanska man i mitt hus. Resande amerikansk tjej som ar socialarbetare i Brooklyn och springer rundor i Central Park varje morgon.

Manniskor, overallt nya manniskor med sina beteenden. Sant kan gora mig utmattad, men ocksa glad.

Livet gar vidare.

Resan uppfor och nerfor

Vi for till landet med camionetan. Daniel Ortega har bestamt att det inte ska vara sa bra vagar i landet, sa da ar det inte sa bra vagar. Bara sana med gropar i som man flyger upp och ner for och gor sa luften aker ner i magen och gor en volt.

Vi for till landet och jag satt pa flaket i solen. Att fara till landet innebar att resa genom inte bara ett helt land, utan ocksa fran varld till varld.

I solen pa flaket, med resdammet i ogonen och fotterna bruna av smuts, narmade vi oss antligen byn. Tanken var att vi skulle bo over hos vara compañeras dar for att kunna stiga upp tidigt och halla workshopen som var planerad till nasta dag. Dar satt de, manniskorna vid vagkanten, och stirrade rakt pa ett gang vita manniskor pa ett flak till en bil. Vidoppna ogon, mumlande munnar, men de visste direkt var vi skulle. Till las suecas. Ingen i byn hade missat var svenskarna bodde.

Och byn sen. Och manniskorna. Som att ga in i en historia, en myt, allt berattande vi hort om hur Nicaragua egentligen var. Det var dar vi var nu. I byn dar mannen mannen, dar barnen, dar gummorna inte slapper en med blicken. Dar orden aldrig tar slut och dar det trots idogt forklarande aldrig gar att forsta varfor i hela friden mannen inte skulle kalla alla kvinnor de ser for mi amor och i nasta sekund glomma dem.

Byn firar sina helgon. I tre dagar: skonhetstavlingar och fester dar reaggeaton-musiken dundrar fran tidiga morgonen fram tills morkret har lagt sig och manniskorna bara hor ljuden av tusentals tuppar och insekter fran sina sangar. Att bo i byn ar nat speciellt, det gar vi forstatt fran vara vanner som lever dar.

Det finns for mycket att saga om det, for mycket att minnas. Darfor hanger ogonlocken pa mig nar vi antligen narmar oss staden igen pa torsdagskvallen. Vi kommer tillbaka. De mangfargade husen star kvar med sina grindar och galler, lampor lyser, manniskor sitter pa barer, manniskor ror sig i halvdunklet pa gatorna. Trott och tom, efter en resa som tog nastan tva dygn, men som inne i huvudet var mycket langre an sa.

Nica-internet...

...har sina svaga sidor.
Bloggerservern ar aterigen nere i halva stan, vilket innebar att man maste ta sig utanfor sin egen stadsdel om man vill blogga. Ett internetcafe har internet som ar seeegt, som trogflytande honung. Pa ett annat har de bestamt sig for att min blogg inte ska ga att oppna. Enligt webblasaren innehaller bloggen barnforbjudet material.
¿Qué? Vad ska handa harnast?

Annars: saker gar framat pa "arbetsplatsen". Jag har delvis fatt ansvar for att bygga upp en ny hemsida, och idag har jag arbetat med att skapa radiomeddelanden som ska presentera den kommande kampanjen. Vi avancerar.

Stadens cykel och en parentes

Ni gar mot host nu i Sverige hor jag. Jag marker det pa bloggarna, hur de blir angsligare, allvarligare.

This is it. Hosten. Tillbaka pa kontoret, nya friska tag. Fortsatta dromma. Allt borjar.

Har i min stad finns ingen host. Bara en sommar, en lang, och en langre vinter.

Staden M pa vintern. Varmen stiger mot molnen och fyller dem med vata. Fastan augusti raknas till vinterperioden klammer sig 25-gradiga dagar och soldis in bland regnet.

Min semester spenderades i solen pa vastkusten, pa flaktiga 35-gradersstrander och fuktiga bussar i 40-graders svett. Vinter ar inte vad vinter borde vara i det har landet.

Tre manader har nu och till december ska jag stanna. Mina arstider kommer att upproras. Nar jag landar pa Arlanda i snoslasket vet jag inte var jag ar i tiden.Vart tog hosten vagen? Och loven, de gula loven?

Men staden M brinner pa. Den har sin cykel, precis som varje plats, som pagar medan vi forsoker ha ett liv.

Sol - moln - regn - stormar.

Mango - avokado - pitaya - chilote.

Sol over hustaken.

Frukterna defininerar aret och jag befinner mig i en parentes, mitt 27:e ar, det ar tre kvar till 30, nu gar det undan, jag gor saker.

Pa gasspisen kokar sma gula majskolvar i mangder. Jag gar pa moten och jag ska bli bra pa Dreamweaver. Jag ska satta ihop mina dikter, jag ska skriva rapporter och jag ska intervjua gummorna med trotta munnar som finns pa gatan. Nan dag.

I kvall verkar det som jazz.

Dunder och guld

Min dator kanske ska fraktas hit. Fantastiskt!

Jag ser redan framfor mig allt jag kommer att kunna utratta, hur livet har kommer att lyfta sig ett snapp och hur allt kommer att ordna sig nar den kommer.

Graset ar verkligen alltid gronare pa andra sidan.

Strand

Kort fran Leon

Sa fort jag gar in pa ett internetcafé blir jag toanodig. Jag vet inte vad det beror pa, men det hander varje gang och det ar inte helt bekvamt nar man befinner sig i en stad utan hem och precis har checkat ut fran sitt hostal.

Jag drar hemat i dag. Hemat som till staden M. Till familjen i det gula huset i bergssluttningen. Jag tror det blir vackert. Som att det finns nan sorts kansla nanstans anda, for den dar staden.

Natten tillbringades delvis pa rokigt diskotek till reggaeton-toner. Jag kapitulerade vid ett-tiden och atervande till det svettiga hostalet dar det forvanande nog redan hade slackts och tystats ner. Nar jag vaknade lag en inte helt osnygg amerikan i vaningssangen bredvid min och viskade godmorgon. Brun varm hud, halvlangt har; en vacker syn att borja morgonen med. Vi kakade frukost tillsammans, smakonversarande pa lite knagglig(i mitt fall) engelska, stillsamt och soft.
Det ar rorigt ibland, att behova vaxla sprak pa det dar sattet. Nanstans kanns det anda bra att atervanda till det riktiga. Till bergen dar ingen ar turist och dar alla tilltalar en pa spanska. Det normala.

Allt ska provas

Semestern lider mot sitt slut och de sista dagarna ville jag bara mjolka ur allt som finns av avslappning, sol och sjalslig uppladdning. Tog bussen upp mot Leon och den vilda stranden utanfor stan.

Pa den svettiga amerikanska skolbussen pa vag ut danar reaggeton ur hogtalarna. Pa hyllorna ligger mat- brod, rinnig ost, frukt - och luktar.
Manniskor trangs och tar pa mig.
Jag far en smarre kulturchock av att vara tillbaka i det riktiga, den har gangen ensam. Jag sluter ogonen och forsoker gomma mig, men en pojke knackar mig pa ryggen, han hanger over satet och stracker fram sin fuktiga hand mot mig. Vill ha nagra cordoba bara.

Jag kastas av bussen i vagdammet framfor hostalet dar jag har planerat att stanna. Nagra svarta grisar grymtar runt och letar bland bananskal och skrap. Jag kliver i till bardisken dar nagra franska barn spelar tarning med bartendern. Sand flyger utmed golvet over mina fotter och ryggsacken trycker mot ryggen nar jag fragar efter sovplats.

Senare kliver jag ut pa stranden medan vagorna skriker mot mig. Det ar hogvatten och de ar meterhoga och fradgande. En kvinna springer up fran vattnet, ett par sitter pa en klippa och betraktar det. Ingen badar. Jag kliver ur skorna och branner mig, forsoker breda ut handduken innan den tacks med sand.

Sa i dag tillbaka till nan sorts civilisation igen. Leon ar fullbokat overallt, platser med lugn och ro existerar inte. Jag maste ta in pa annu ett backpackarnas hogkvarter. Den har gangen med annu fler amerikaner. Fler, fraschare och tyvarr aven hogljudde. Allt ska provas, som sagt. Men jag stannar bara en natt.

Backpackarnas tillhal

Nu i Managua for mote. Veckan har varit fantastisk och intensiv, med mycket saltflaktar fran havet, fisk, batidos och en och annan het nat pa dansgolvet. Om Granada var turistigt och Spanien-kolonialt var San Juan del Sur solglittrande och soft pa ett surfar-amerikanskt vis.

Managua ar bara Managua. Stort och ostrukturerat och lite laskigt. Vi befinner oss i ett av alla konstgjorda amerikanska omraden, ett sant med enorma enplansvillor och taggtrad runt tradgardarna. Pa hostalet pratar alla amerikanska, finns bara amerikaner med amerikanska vanor som ser pa amerikanska filmer och hanger lite socialt kring poolen pa amerikanskt maner. Eller, atminstone sa jag forestaller mig att amerikanskt maner ar. Det kanske inte ar sa markligt, men de har semesterdagarna har pa manga vis varit mer an narmande mot det amerikanska plastiga an nagonsin det nicaraguanska oordnade samhallet. Att resa har verkligen varit att fly.

Och nu spelar amerikanerna poker...

Vinden i haret och allt det dar

Semester smakar bra just nu. Granada ar annu en stad som beskrivs som " a beatiful colonial town" i Lonely Planet. Allt ar verkligen Spanien all over again. Hastdroskor som trampar forbi med turister, de rutiga gatorna, gagatan med sina stolpar och utecafeer, de hoga portarna, marmorpelarna, de sma narmast franska balkongerna. Det luktar till och med sangría pa sina stallen.

Inte bara stadsstrukturen utan aven vadret ar en radikal forandring mot staden M, min stad i bergen. Fran regn och morka molnrander till 30-gradig turistvarme, soldis och klarbla snuttar himmel som tittar fram pa innergarden par morgonen. Jag ar inhyst i ett ytterst trevligt, men aning slitet hostal, dar agaren ar en 70-arig nanting man med morka skuggor under ogonen och en vanligt men nagot tandtrasigt leende. I receptionen star hans sang, hans byra med bocker och hans gungstol. Pa vaggarna hanger hundratals kaffekoppar och pa innergarden tvatt, som luktar sig in till mitt rum.

Om dagarna pluggar min van spanska och jag gar i solen, langsamt, sitter vid gatubord med batidos(milkshake), soker skydd i katedralen da och da, och trampar mig nan gang nerat sjon med sina vildvaxta oar utanfor.

Det ar inte precis hogsasong for turister, anda ar allt i ett standigt pagaende cirkulerande. Vi ater pizza pa en nastan tom uteservering och ovanfor oss blir det nattblatt i ett slag. Sen strosar vi runt, hamnar sa smaningom pa en bar dar vin ar obestallbart och dar nica-mannen vill lara oss hur man dricker rom pa deras speciella vis. Sen dansar vi tretakts-tonerna bredvid alla hofter, rumpor och skrev. Samma toner som overallt i Nicaragua, samma rorelser.

Nasta morgon matas vi med frukt pa hostalet. Kaffet ar gammalt och har statt i timmar pa bryggaren och mjolken har en tunn hinna av skinn pa sig. Till det sma, sota brod. Vi tar oss ner mot sjon igen och batarna. Blir medlockade, utan nastan nat motstand, ut bland oarna. Vattnet ar grumligt, varmt och lockande och vi passerar sakta mangotrad, palmer och apor hangandes i grenar. Allt i en maklig takt, alldeles lagom for semester.

Fuck!

I hate kackerlackor!

Att farga en stad

Det ar en dovblind karlek, den som utvecklas for en stad, en instangd plats nanstans.
Den marks inte nar den den kommer. Den kryper utmed strana i nacken, fargar ogonen langsamt.

Jag tror jag kanner den forst nar jag kommer hem.

Sondag, 12:54

Ja, det har ar stort. Har sitter man pa ett internetcafe i centralaste Nicaragua och ur nans datorhogtalare strommar We dont care about the young folks med Peter Bjorn and John. Ibland ar Sverige langt borta men anda sa nara.

Revolutionsdagen

Det ar den 19 juli. En lordag med lila moln ovanfor polishuset och lukten av majskolv i Parque Morazan. Den 19 juli ar ett speciellt datum i Nicaragua. Dagen da Sandnisterna stortade diktatorn Somoza genom en hejdundrande revolution.

I staden M nanstans bland bergen marks det inte sa mycket an. M ar inte Managua. M ar inte stort och utan kontroll och rusande manniskohoper pa gator till pistolskott. En lordag i M ar mest som den brukar, fast en liten aning festligare.

I mitt hus bor som bekant en familj av mycket skiftande karaktar. Den ar livlig, den hors, den ar en familj som stannar uppe natten innan revolutionsdagen for att blasa ballonger och vika pappersblommor till minsta tjejens fodelsedagskalas. Pa morgonen gar alla upp vid sju, steker sina agg och ater sina bonor. Borjar sen att lagga pa alla prickiga dukarna, fasta ballongerna i taket och bara in den gigantiska rosa tartan genom dorren. Ordet lagom existerar inte i Nicaragua. Det som inte har farg finns inte.

I huset finns ocksa, forutom familjen, allt som oftast en och annan utlanning. Det ar jag, svenskan som ser ut som en spanjorska och ett varierande antal andra. Alltid manniskor med mycket speciella personligheter.

Under nagra tidigare veckor bodde till exempel De Kristna Tyskarna dar. De kristna tyskarna har forstas namn, men gar under fordomsprofilen De kristna tyskarna da det trots allt sager nat om dem. De Kristna tyskarna var mycket sympatiska. De Kristna tyskarna halsade alltid glatt. De Kristna tyskarna dansade bugg i koket. De kristna tyskarna gick upp klockan fem pa morgonen varje dag for att be.

Numera bor den 55 ar gamle amerikanen Will i rummet narmast ytterdorren. Will pratar mycket lite spanska, men desto mer engelska. Will ar kock slash skulptor och bor i San Fransisco. Han gillar att ga omkring med sin ryggsack, hanga med yngre backpackers och att fotografera. Han gillar ocksa att stalla manga och ibland personliga fragor, vilket jag har fatt erfara de senaste dagarna. Amerikaner ar ett speciellt folk.

Revolutionsdagen i mitt hus har gatt sin gilla gang, med barnkalas, paketoppning, whiskey och cigarett, skrik och grat. Den har varit lugn och behaglig, men inte en enda gang har den varit tyst.

Get away from it...

Fran mordare till tva veckors semester och laguner,hangmattor, blatt poolvatten och formodligen en massa backpackers aven denna gang.

Imorgon borjar min semester och jag har i princip inte gjort nat mer an losa planer for hur den ska se ut. Forsta veckan ser ut att inledas med nagra mer eller mindre ensamma dagar i Granada, och nu snackar vi Granada-Nicaragua, inte Granada-Spanien. Jag ar ute i utomordenligt dalig tid for att boka hostal och for att planera in vad jag egentligen ska gora dessa forsta semesterdagar. Allt jag vet ar att jag kommer att upskatta att resa ensam.

Tanken ar ocksa att jag sa smaningom ska mota upp lite folk fran ovriga klassen. For det ar ju sa, ag har en klass, aven om det ar latt att glomma ibland. En annan tanke ar att jag ska hanga bland vulkaner och laguner, kanske sitta ensam vid nan strand och kanske springa runt och fota lite.
An det ytterst oklart vad som hander. Jag ar ingen bra planerare.

En mördares ansike

Han var ung. Verkligen vekt byggt. Hade ansikte som ett religiöst barn och rörde inte en min när de förkunnade domen. Ibland vände han sig om och tittade pa sin publik, sag oss rakt i ögonen. Bara nitton ar.

En dag i domstolen. Andra gangen nansin jag haft mojlighet att ga pa en rattegang, och den har gángen en riktig. Med en mördare. Det var inte som den rättegangen jag var pa i Sverige, mer at den typen man ser pa amerikanska filmer, med slutpladeringar, manniskor som grater hogt och folk som trangs for att komma in i rattsalen.

En rättshistoria som behandlar ett sa kallat kvinnomord kan inte bli annat an sorglig och langdragen. Suckanden och tyngda blickar genom rummet när advokaten pa ett ytterst tveksamt sätt reser sig for att försvara sin klient. Mamman till den mördade som sitter dar vid träbänken i sin rosa dräkt. Pappan med sitt böjda huvud.

Nicaragua ma vara ett strukturernas land, ett land dar ignorans och makt gar fore liv, speciellt barns och kvinnors. Men i dag satt anda rattvisan i magen. Den fanns dar, som ett osynligt skyddsnat fran stunden da vi klev in i den där salen. Den gick genom munnen pa aklagarna, genom deras ord som hojde sig hogre an alla andras, och genom jurun nar de antligen namde det fortrollade ordet i slutdomen: Culpable. Han är skyldig.