Kort fran Leon

Sa fort jag gar in pa ett internetcafé blir jag toanodig. Jag vet inte vad det beror pa, men det hander varje gang och det ar inte helt bekvamt nar man befinner sig i en stad utan hem och precis har checkat ut fran sitt hostal.

Jag drar hemat i dag. Hemat som till staden M. Till familjen i det gula huset i bergssluttningen. Jag tror det blir vackert. Som att det finns nan sorts kansla nanstans anda, for den dar staden.

Natten tillbringades delvis pa rokigt diskotek till reggaeton-toner. Jag kapitulerade vid ett-tiden och atervande till det svettiga hostalet dar det forvanande nog redan hade slackts och tystats ner. Nar jag vaknade lag en inte helt osnygg amerikan i vaningssangen bredvid min och viskade godmorgon. Brun varm hud, halvlangt har; en vacker syn att borja morgonen med. Vi kakade frukost tillsammans, smakonversarande pa lite knagglig(i mitt fall) engelska, stillsamt och soft.
Det ar rorigt ibland, att behova vaxla sprak pa det dar sattet. Nanstans kanns det anda bra att atervanda till det riktiga. Till bergen dar ingen ar turist och dar alla tilltalar en pa spanska. Det normala.

Allt ska provas

Semestern lider mot sitt slut och de sista dagarna ville jag bara mjolka ur allt som finns av avslappning, sol och sjalslig uppladdning. Tog bussen upp mot Leon och den vilda stranden utanfor stan.

Pa den svettiga amerikanska skolbussen pa vag ut danar reaggeton ur hogtalarna. Pa hyllorna ligger mat- brod, rinnig ost, frukt - och luktar.
Manniskor trangs och tar pa mig.
Jag far en smarre kulturchock av att vara tillbaka i det riktiga, den har gangen ensam. Jag sluter ogonen och forsoker gomma mig, men en pojke knackar mig pa ryggen, han hanger over satet och stracker fram sin fuktiga hand mot mig. Vill ha nagra cordoba bara.

Jag kastas av bussen i vagdammet framfor hostalet dar jag har planerat att stanna. Nagra svarta grisar grymtar runt och letar bland bananskal och skrap. Jag kliver i till bardisken dar nagra franska barn spelar tarning med bartendern. Sand flyger utmed golvet over mina fotter och ryggsacken trycker mot ryggen nar jag fragar efter sovplats.

Senare kliver jag ut pa stranden medan vagorna skriker mot mig. Det ar hogvatten och de ar meterhoga och fradgande. En kvinna springer up fran vattnet, ett par sitter pa en klippa och betraktar det. Ingen badar. Jag kliver ur skorna och branner mig, forsoker breda ut handduken innan den tacks med sand.

Sa i dag tillbaka till nan sorts civilisation igen. Leon ar fullbokat overallt, platser med lugn och ro existerar inte. Jag maste ta in pa annu ett backpackarnas hogkvarter. Den har gangen med annu fler amerikaner. Fler, fraschare och tyvarr aven hogljudde. Allt ska provas, som sagt. Men jag stannar bara en natt.

Backpackarnas tillhal

Nu i Managua for mote. Veckan har varit fantastisk och intensiv, med mycket saltflaktar fran havet, fisk, batidos och en och annan het nat pa dansgolvet. Om Granada var turistigt och Spanien-kolonialt var San Juan del Sur solglittrande och soft pa ett surfar-amerikanskt vis.

Managua ar bara Managua. Stort och ostrukturerat och lite laskigt. Vi befinner oss i ett av alla konstgjorda amerikanska omraden, ett sant med enorma enplansvillor och taggtrad runt tradgardarna. Pa hostalet pratar alla amerikanska, finns bara amerikaner med amerikanska vanor som ser pa amerikanska filmer och hanger lite socialt kring poolen pa amerikanskt maner. Eller, atminstone sa jag forestaller mig att amerikanskt maner ar. Det kanske inte ar sa markligt, men de har semesterdagarna har pa manga vis varit mer an narmande mot det amerikanska plastiga an nagonsin det nicaraguanska oordnade samhallet. Att resa har verkligen varit att fly.

Och nu spelar amerikanerna poker...

Vinden i haret och allt det dar

Semester smakar bra just nu. Granada ar annu en stad som beskrivs som " a beatiful colonial town" i Lonely Planet. Allt ar verkligen Spanien all over again. Hastdroskor som trampar forbi med turister, de rutiga gatorna, gagatan med sina stolpar och utecafeer, de hoga portarna, marmorpelarna, de sma narmast franska balkongerna. Det luktar till och med sangría pa sina stallen.

Inte bara stadsstrukturen utan aven vadret ar en radikal forandring mot staden M, min stad i bergen. Fran regn och morka molnrander till 30-gradig turistvarme, soldis och klarbla snuttar himmel som tittar fram pa innergarden par morgonen. Jag ar inhyst i ett ytterst trevligt, men aning slitet hostal, dar agaren ar en 70-arig nanting man med morka skuggor under ogonen och en vanligt men nagot tandtrasigt leende. I receptionen star hans sang, hans byra med bocker och hans gungstol. Pa vaggarna hanger hundratals kaffekoppar och pa innergarden tvatt, som luktar sig in till mitt rum.

Om dagarna pluggar min van spanska och jag gar i solen, langsamt, sitter vid gatubord med batidos(milkshake), soker skydd i katedralen da och da, och trampar mig nan gang nerat sjon med sina vildvaxta oar utanfor.

Det ar inte precis hogsasong for turister, anda ar allt i ett standigt pagaende cirkulerande. Vi ater pizza pa en nastan tom uteservering och ovanfor oss blir det nattblatt i ett slag. Sen strosar vi runt, hamnar sa smaningom pa en bar dar vin ar obestallbart och dar nica-mannen vill lara oss hur man dricker rom pa deras speciella vis. Sen dansar vi tretakts-tonerna bredvid alla hofter, rumpor och skrev. Samma toner som overallt i Nicaragua, samma rorelser.

Nasta morgon matas vi med frukt pa hostalet. Kaffet ar gammalt och har statt i timmar pa bryggaren och mjolken har en tunn hinna av skinn pa sig. Till det sma, sota brod. Vi tar oss ner mot sjon igen och batarna. Blir medlockade, utan nastan nat motstand, ut bland oarna. Vattnet ar grumligt, varmt och lockande och vi passerar sakta mangotrad, palmer och apor hangandes i grenar. Allt i en maklig takt, alldeles lagom for semester.

Fuck!

I hate kackerlackor!

Att farga en stad

Det ar en dovblind karlek, den som utvecklas for en stad, en instangd plats nanstans.
Den marks inte nar den den kommer. Den kryper utmed strana i nacken, fargar ogonen langsamt.

Jag tror jag kanner den forst nar jag kommer hem.

Sondag, 12:54

Ja, det har ar stort. Har sitter man pa ett internetcafe i centralaste Nicaragua och ur nans datorhogtalare strommar We dont care about the young folks med Peter Bjorn and John. Ibland ar Sverige langt borta men anda sa nara.

Revolutionsdagen

Det ar den 19 juli. En lordag med lila moln ovanfor polishuset och lukten av majskolv i Parque Morazan. Den 19 juli ar ett speciellt datum i Nicaragua. Dagen da Sandnisterna stortade diktatorn Somoza genom en hejdundrande revolution.

I staden M nanstans bland bergen marks det inte sa mycket an. M ar inte Managua. M ar inte stort och utan kontroll och rusande manniskohoper pa gator till pistolskott. En lordag i M ar mest som den brukar, fast en liten aning festligare.

I mitt hus bor som bekant en familj av mycket skiftande karaktar. Den ar livlig, den hors, den ar en familj som stannar uppe natten innan revolutionsdagen for att blasa ballonger och vika pappersblommor till minsta tjejens fodelsedagskalas. Pa morgonen gar alla upp vid sju, steker sina agg och ater sina bonor. Borjar sen att lagga pa alla prickiga dukarna, fasta ballongerna i taket och bara in den gigantiska rosa tartan genom dorren. Ordet lagom existerar inte i Nicaragua. Det som inte har farg finns inte.

I huset finns ocksa, forutom familjen, allt som oftast en och annan utlanning. Det ar jag, svenskan som ser ut som en spanjorska och ett varierande antal andra. Alltid manniskor med mycket speciella personligheter.

Under nagra tidigare veckor bodde till exempel De Kristna Tyskarna dar. De kristna tyskarna har forstas namn, men gar under fordomsprofilen De kristna tyskarna da det trots allt sager nat om dem. De Kristna tyskarna var mycket sympatiska. De Kristna tyskarna halsade alltid glatt. De Kristna tyskarna dansade bugg i koket. De kristna tyskarna gick upp klockan fem pa morgonen varje dag for att be.

Numera bor den 55 ar gamle amerikanen Will i rummet narmast ytterdorren. Will pratar mycket lite spanska, men desto mer engelska. Will ar kock slash skulptor och bor i San Fransisco. Han gillar att ga omkring med sin ryggsack, hanga med yngre backpackers och att fotografera. Han gillar ocksa att stalla manga och ibland personliga fragor, vilket jag har fatt erfara de senaste dagarna. Amerikaner ar ett speciellt folk.

Revolutionsdagen i mitt hus har gatt sin gilla gang, med barnkalas, paketoppning, whiskey och cigarett, skrik och grat. Den har varit lugn och behaglig, men inte en enda gang har den varit tyst.

Get away from it...

Fran mordare till tva veckors semester och laguner,hangmattor, blatt poolvatten och formodligen en massa backpackers aven denna gang.

Imorgon borjar min semester och jag har i princip inte gjort nat mer an losa planer for hur den ska se ut. Forsta veckan ser ut att inledas med nagra mer eller mindre ensamma dagar i Granada, och nu snackar vi Granada-Nicaragua, inte Granada-Spanien. Jag ar ute i utomordenligt dalig tid for att boka hostal och for att planera in vad jag egentligen ska gora dessa forsta semesterdagar. Allt jag vet ar att jag kommer att upskatta att resa ensam.

Tanken ar ocksa att jag sa smaningom ska mota upp lite folk fran ovriga klassen. For det ar ju sa, ag har en klass, aven om det ar latt att glomma ibland. En annan tanke ar att jag ska hanga bland vulkaner och laguner, kanske sitta ensam vid nan strand och kanske springa runt och fota lite.
An det ytterst oklart vad som hander. Jag ar ingen bra planerare.

En mördares ansike

Han var ung. Verkligen vekt byggt. Hade ansikte som ett religiöst barn och rörde inte en min när de förkunnade domen. Ibland vände han sig om och tittade pa sin publik, sag oss rakt i ögonen. Bara nitton ar.

En dag i domstolen. Andra gangen nansin jag haft mojlighet att ga pa en rattegang, och den har gángen en riktig. Med en mördare. Det var inte som den rättegangen jag var pa i Sverige, mer at den typen man ser pa amerikanska filmer, med slutpladeringar, manniskor som grater hogt och folk som trangs for att komma in i rattsalen.

En rättshistoria som behandlar ett sa kallat kvinnomord kan inte bli annat an sorglig och langdragen. Suckanden och tyngda blickar genom rummet när advokaten pa ett ytterst tveksamt sätt reser sig for att försvara sin klient. Mamman till den mördade som sitter dar vid träbänken i sin rosa dräkt. Pappan med sitt böjda huvud.

Nicaragua ma vara ett strukturernas land, ett land dar ignorans och makt gar fore liv, speciellt barns och kvinnors. Men i dag satt anda rattvisan i magen. Den fanns dar, som ett osynligt skyddsnat fran stunden da vi klev in i den där salen. Den gick genom munnen pa aklagarna, genom deras ord som hojde sig hogre an alla andras, och genom jurun nar de antligen namde det fortrollade ordet i slutdomen: Culpable. Han är skyldig.

Skyfall

Jag vaknar vid 04:30 pa natten av att himlen faller ner. Atminstone ar det sa det later. Himlen faller ofta ner i Nicaragua. Och det faller och faller och rinner och droppar ute pa terassen och alla tusen djuren ar tysta. Har gomt sig i sina halor.

Det ar sondag och jag har passat pa att ga ut medan det annu ar torrt. Varmen stiger snabbt nar det inte regnar och nu flaktar det ljummet fran floden. Med regnet kommer ocksa diverse problem, inte bara oversvamningar, utan aven stromavbrott och vattenbrist i kranarna.
Det senare hande i mitt hus nu under morgonen. Jag klev upp for att ata frukost vid nio, och konstraterade att det fanns vatten i duschen. Planen var sedan att duscha och ga ut efter frukost, ty mitt har var en flottfabrik och jag kunde omojligen ga ut utan att duscha. (Ja, jag ar en aning snuskig. Jag drar mig for att duscha har eftersom kallvattnet inte precis ar lockande och varmvatten ar en ickeexisterande lyxprodukt.)

Na. Efter frukosten hade vattnet emellertid forsvunnit och kranarna var torrare an torrast. Det blev till att vaska sig i den beromda vattentunnan.

Nu ar jag alltsa tunntvattad och torr. Ren for en stund. Resten av sondagen blir vilande, kanske i gungstolen pa verandan.

Helg, vid lunchtid

President Ortega var i stan i gar och manniskor flockades utanfor katedralen. Sandinistflaggornas roda och svarta vajade i en alldeles sarskild kontrast mot de vita tornen och kuporna. Jag valde att ga hem.

Senare ljod fyrverkerier mellan bergen, och mamma J tog med smaflickorna ut pa gatan for att titta. Den mista rusade fram och tillbaka med handerna for oronen och skrev "Oiiii oiii" alltsa, lyssna, lyssna! De ar verkligen fortjusande, de sma flickorna jag bor med. Var och en pa sitt satt.

Det regnar pa, och pa jobbet forebereder en festival ska vara nasta vecka. Festivalen Kvinnor i revolutionen och revolutionen i kvinnorna, typ. Det blir fint.

Jag ar annars lite socialt trott. Det ar knepigt att skapa vanskapsband nar man inte riktigt beharskar spraket, nar man dessutom inte alltid orkar. Vi umgas i en liten grupp av manniskor och alla ar forstas trevliga, men kanslan av att vilja komma bort en stund ar overhangande ibland. Kanslan av att inte riktigt ha hittat sin plats finns fortfarande delvis kvar. Den kommer nog ta en stund att bli av med.

Mina dagar...

Det blir vardag aven i Nicaragua. Det blir sana dar morgnar nar man inte riktigt orkar kliva upp ur sangen och nar man inte alltid vet om man har lust. Inte for att man mar daligt, utan mest for att det ar just vardag. Arbete.

Vi jobbar vidare pa organisationen. Det ar inte helt latt att hitta sin plats i ett arbetssystem som egentligen redan ar fulltaligt, som inte har nan vakant plats att fylla ut. Jag och S, min praktikpartner, har lite olika onskningar, olika omraden som vi forsoker sla oss fram inom. Jag for min del vill jobba mer med informationsdelen, kampanjerna och kanske hemsidan. Det var ju delvis darfor jag bestamde mig for att gora den har praktiken fran borjan. Nu blir emellertid saker inte alltid som man tankt sig. Atminstone inte pa en gang. De som jobbar med hemsidan har mojligen fatt upp ogonen for mig och forstatt att jag vill, om inte hjalpa till sa atminstone lara.
I ett land dar saker allt som oftast gar i ultrarapid och dar man maste visa framfotterna mer an en gang, ar det bara att forsoka se till att det hander. Innan de sju manaderna har gatt.

I dag var det exakt tva mander sen vi akte fran Arlanda. Sen da, nar jag satt pa taget genom Malardalen och forsokte ta ett mentalt adjo av Sverige, av manniskorna. Jag forstod inte riktigt vad som holl pa att handa. Att jag faktiskt skulle aka.

Det gor jag nastan inte nu heller. Jag vet vad jag gor om dagarna, jag gar till jobbet och arbetar med att forbereda tidningsanalysen vi ska gora, men jag reflekterar oftast inte over var jag ar, i varlden och i livet. Jag ar har, jag kanner med kroppen. Det ar det enklaste. Kanna efter med huvudet far jag gora senare.

Tisdag, 17:49

Veckorna rinner pa relativt fort har och jag har inte riktigt mojlighet att rapportera vad som hander varje dag. Visserligen har vi internet pa arbetet, men dar finns sallan tid for bloggande och dessutom verkar blogger-servern vara helt paj dar for tillfallet.

Jag har lite ospecificerad hemlangtan ibland, precis som jag redan skrivit. Det ar sma saker, kanslor och stamningar fran Sverige som jag saknar, men som aldrig skulle kunna fa mig att vilja aka tillbaka nu. Naturligtvis ska jag vara har de sju manderna som det ar bestamt. Det hander for mycket spannande har for att jag ska lamna landet.

Den har veckan har vi redan varit har tva manader. En halv livstid, eller en snabb flod av tid. Det kanns som ytterst nyligen vi landade pa flygplatsen i Managua och klev i den fuktiga inkapslade varmen. Det dar med tidsbegrepp ar knepigt ibland.

Nu: rusa ivag till spanskalektion.

I vagor

Ibland vill man bara att allt ska vara som vanligt. Vill tillbaka till den dar lilla lagenheten med de roda gardinerna. Sitta i koket med tanda ljud och lata regnet knacka mot rutan. Ligga i sangen och hora hur sopbilen dundrar forbi vid halvsex-tiden.

Det gar verkligen upp och ner. Regnet stortar over staden och rinner i floder ner for backarna. Strax utanfor, precis dar landsbygden borjar, maste manniskorna slutar tv-appareterna fungera under plattaken, vattnet rinner in mellan dorren och vaggen och manniskor maste bryta upp, lamna hemmen.

Vissa dagar syns solen over bergen nar jag gar ner for backen och det ar da jag kanner att jag kanske klarar det. Jag kanske kan intergrera mig. Det kanske , trots allt, gar att lara sig det har spraket.

Spraket som ar manniskorna, som ar gatan med grona lila gula husen, som ar riset och bonorna, bananerna och de rosa dryckerna som serveras varje dag hemma pa koksbordet.

Och vad saknar man fran Sverige?

Jag sover, jag sover, jag sover.
Atta timmar per natt. Ibland nio...tio. Det tycks aldrig tillrackligt.

Det kommer drommar om Sverige. Sorgsna fragment som ar en ihopklistring av minnen och platser, mannniskor. Jag ser sjukhuset i Gavle. Sorgset star det i regnet bredvid Sibylla-kiosken, bara nagra meter fran de sorgsna promenaderna i Boulognerskogen. Det ar sorgset for att det inte langre finns, just med den magkanslan, forvantningen och de radslorna som fanns da.
Jag ser tunnelbanan i Stockholm, ser perrongen i Gamla Stan, farger, skyltar, vattnet, ljud, och jag vet precis hur det kanns att vara i det.

Nanting ar det som gor att jag standigt drommer om Stockholm. Kanske samma nanting som gor att jag sa ofta inbillar mig att det battre nanannanstans. Pa annan plats.

Vi begav oss ut och dansade under helgen som var. Det ar sa man gor har. Man dansar, man kan alla stegen, man trycker sina underliv mot varandra...
Mannen har. Med sina svettiga skjortor i en kvav, rokig lokal. Ogon som aldrig vilar, sallan stannar kvar for att se vem du ar.
Musiken. Samma takt i huvudet timma efter timma, ibland med avbrott for nan Guns n Roses, Scorpions eller annan valfri 80-talsrock.

Vi stannar till natten. Aldrig en lugn stund. Hander, armar, skrev, munnar, halsar. Pappmuggar med gammal ol.
Jag far tag i en man som vill prata. Vi tar oss ut ur det immiga svettiga och trampar genom ljuden, orden och manniskorna. Utanfor en glassbar satter vi oss pa polerade stenplattor. Lukten av klor. Dar har jag, for forsta gangen, nat som kan liknas vid ett riktigt samtal med en man fran detta macho-land. Nan gang ska ju vara den forsta.

Män i mörka glasögonbágar...

...finns det inte gott om här.

Det kan jag sakna ibland.

I dag har jag sett havet fran en öde strand, ätit fantastisk fisk och legat under himlen i en hängmatta.

Ibland är det trevligt att leka backpacker för en stund.

Nica-midsommar!

Glad midsommar fran de centralaste delarna av Centralamerika!

Vi steg upp i en regnig gryning i morses och tog den skumpande, svettiga bussen ut mot kusten. Nu ar vi halvvags till Spanien och de koloniala husen star som impregnerade souvenirer langs gatorn.
Temperatur: nanstans over 30 skulle jag tro.

Poolen boljar bla nagra meter bort, ur hogtalarna stommar The Verve och Pink, vara sovplatser ar numera vaningssangar i en lumpen-liknande lokal med flakt i taket och nar jag sitter pa toa hor jag hur engelsmannen fran rummet bredvid pratar om "ren marijuana".

Mm. Jag tror att det har ar Backpackerland.

Under det svarta, bredvid det blinkande

Jag har en ny familj. Vi ar av varierande storlekar och vi anvander olika ord, men vi har alla bruna ogon. En fodedrar att sitta i gungstolen pa verandan, en annnan pa sitt rum och en tredje tycker om att dra i sitt svartlockiga svall och titta ut mot manen och stjarnorna.

Vi sitter pa verandan pa kvallen nar den dar ovanligt stora hunden springer forbi. Min mamá J syr i en knapp i en skjorta, och ur skjortan lyser det av guld och skora tradar fran gatlamporna. Lilltjejen bar ut sina stolar, en efter en, vill att vi ska satta oss, och den lite storre tjejen vill alltid att jag ska titta titta.

Titta pa hunden dar nar han springer. Titta pa odlan som springer i taket. Och titta pa barnen nar de dansar pa gatan. ¡Mirá! Titta vad jag har i min vaska.

Finns det ett spanskt ord som jag aldrig glommer sa ar det just det.

Vi gar ut pa gatan hela familjen. Jag och mamman och hennes son och sonens flickvan och systern och hennes pojkvan och deras niña. Och sa Anett som inte har nan av sina foraldrar dar men som anda ar hos sin familj.

Vi tranger ihop oss i bilen, tre i framsatet och tre-fyra-fem stycken i baksatet. Sen aker vi over hela staden. Nerfor berget och mellan husen, forbi blinkande tv-apparater, galler, hundar, forbi katedralen som ar en vit lysande kula i morkret. Forbi parken dar det flottiga, grillade, tranger in och vidare vidare, forbi allt som ar igenombommat och bommas igen. Vi passerar floden och dess torkade kanter, tyst grumligt vatten, manniskor vid kanten, tysta rattor i morkret.
Upp for berget. Utmed kanten. Harifran syns allt man behover se. Tusen hus, och tusen lysror under plattak i en stad dar det fortfarande finns elektricitet.

En manad

Inte tillrackligt med tid for att installera sig i ett land, i en stad. I ett sprak. Vi gar till kontoret pa dagarna och lastas med uppgifter, med handelser. Allt hinner jag tyvarr inte skriva om. Just nu finns inte alltid tiden for att sitta har och komponera ihop orden som jag vill. Trots att skriva ar nat jag prioriterar ar det svart att hitta lugnet.

Jag vill lara kanna den har staden och manniskorna men svarigheten sitter i kommunikationen, ibland i kulturen. Pa eftermiddagarna hinner jag ibland ga en svang, innan solen gar ner nanstans bakom bergen. Forsoker andas det som finns pa gatorna och forsta vad som ar viktigt, men jag vet inte. Det ar som att det finns nanting, ett skikt, en liten nyans av samforstand som saknas och som just nu inte gar att komma innanfor.

For lite tid, sager ni.
Ge det mera tid.
Och ja, vad mer kan jag gora.

Fantastiska manniskor jobbar pa min organisation. Som kan och vet och har erfarenheter som alla borde hora. Vi planerar att kanske gora ett reportage om kvinnovald, vilket far atminstone mig att brinna lite. Att forsta vad jag egentligen vill gora. Kanske ar det just vad den tiden har kommer att gora. Fa mig att forsta, annu mer, vad jag vill gora.