Den goda kanslan

Nej jag har nog inte riktigt funnit mig till ratta annu i mitt nya land. Inte sa att jag pa nat satt mar daligt rent fysiskt, men den dar upprymda feel-good-kanslan har inte kommit an.
Kanske beror det pa att jag inte riktigt trivs i huset jag bor i, kanske pa att jag borjar bli lite trott pa ris och bonor varje dag, jag vet inte. Vad jag vet ar att det tar tid, och att jag hur som helst maste vanja mig.

Det ar i alla fall bestamt nu att vi ska flytta till helgen. Till vara riktiga familjer i staden dar vi ska bo i sju manader. Jag tror det blir bra att komma pa plats, att kanna att man har ett bo. Och jag hoppas jag lar mig att trivas.

Lite snabbt

Ok, ska inte vara en gnallig vasterlanning. Huset vi bor i har egentligen ganska bra standard. Det ar val mest de daringa krypen som jag har svart att vanja mig vid.

Sen sist har jag akt mer camioneta, klattrat i berg, badat i vattenfall och hangt pa revolutionar-romantisk pub. En bra helg, med andra ord.

Llueve

Det har borjat regna! Det smattrade hela natten mot plattaket och nu flockas huset av konstiga djur. Som jag hatar.
Jag ar inte overfortjust i rummet jag bor i. Med detta menar jag att det nast intill saknar ljus, att det finns tusen spindelnat, att det springer rattor pà taket, och framfor allt att det finns underliga djur pa vaggarna. Detta ar ett storre problem for mig an alla visslande nicaraguanska man nagonsin kommer att bli!
Kryp ger mig hjartklappning, men jag antar att det bara ar att ga till attack och vistas bland dem.

Esteli

Nu har vi bytt plats. Detta skedde tidigt i morses medan den underliga staden Managua vaknade, medan det fortfarande var en aning svalt och medan skolflickorna flockades i sina kjolar vid busstoppen utmed vagarna.
Vi akte med camioneta(liten lastbil med flak) forbi alla husen med plâttaken, genom ett ganska platt landskap som senare byttes mot berg och lysande stora trad.

Vi kom fram vid 10-tiden till Esteli dar vi ska vara och ga pa sprakskola i tva veckor. Detta ar mer som en stad. Det finns huvudgata, sma fargglada hus och hastar som star och hanger vid vagkanten. Vi ar inkvarterade hos familjer i olika hus. Mitt rum ar fyrkantigt,blatt och har hal i taket. Jag kanner en viss radsla for eventuella djur som kommer att krypa pa vaggarna, magen ar en aning orolig, sinnet en aning utmattat av omstallningar, men annars fungerar det.
Vinden blaser i traden, morkret sanker sig som gardin klockan sex, och blixtarna lyser upp himlen.

Managua!

Nu är vi i staden utan centrum, staden det inte går att få nåt grepp om. I Lonely Planets guide rekommenderas inte besökare att ge Managua mer än högst ett par dagar, ty den är inte mycket att se enligt dem. Vi kommer dock att ge den fyra dagar.

Två har redan gått, och känslan är en aning overklig. Förnimmelsen av att vara på nån form av underlig semester är stark. Fukten ligger tät i luften, solen står högt på himlen. Vi bor på ett hostel med myggsprayade golv och rosa blommor som vajar i vinden. På morgnarna äter vi vårt ris och våra bönor ute på innergården tillsammans med mangojuice och kraftigt sockrat kaffe.
Det är fint, det är varmt, vi är fortfarande turister i tillvaron.

Onsdag, kvällen innan

Imorgon gäller det, imorgon drar vi!

Det känns fortfarande inget speciellt måste jag säga. Det känns inte som nåt som går att ta in. Jag lallar runt och plockar med min packning, mina tunna byxor och mina tusen apoteksvaror. Apoteket är ingen billig institution att storhandla på. En liten myggspray här, ett paket diarrétabletter där, lite annat smått och gott – och siffrorna har trillat upp mot femhundralappen.

Jag har träffat alla som jag tror jag behöver träffa. Alla utom en, en som gjort mig besviken, men bortsett från det har jag nog sett alla. Det är svårt med hejdåande. Avsked känns inte förrän man lämnat, blivit lämnad, när nåt är tomt nånstans. För det mesta är det bara kram hejdå, ta hand om dig! Det är liksom lugnt, tills avskedet har kysst dig i nacken och piskat dig på ryggen.

Annars – allt känns nästan som vanligt. Magen gör sig ibland påmind om sin existens. Ett dovt illamående dyker upp ibland, men inget allvarligt. Jag sitter i solen och dricker mineralvatten. Ibland forsar det förbi bilder av vackra bruna magmuskler och höfter, kanske av vattnet vid gamla stan en eftermiddag, av barn, av Gävle, men absolut inte av nåt som är av vikt. Det är svårt att ta in annat än detaljer just nu.

Mycket blommor blir det...

...när kameran ska testas.


En del fejk, andra inte.

Klibbig försommar och en bra lördag

Vi hade en oseriös dejt, jag och Bergsklättrarmannen. Det hade lika gärna kunnat falla ut i inget, men nu föll det sig så att vi sågs igen.

Sista natten i staden jag inte längre bor i. En flaska vin under armen, en öppen balkongdörr. En solbränd man nyligen hemkommen från en surfingsemester. Ett lika självklart som förutsägbart scenario.
Nån sorts försommarvärme som stegrar in i rummet. Varmt, mjukt, hårt, en aning klibbigt. Först okoncentrerat(film är svårt sån här kvällar), sen hetsigt, sen de långa andetagen rakt ut i mörkret i soffan. Jag minns inte när jag somnar, jag vet inte var jag är.

Luften i gardinen. Nästa gång jag blir medveten vet jag att det är måsar jag hör, jag hör massa ljud utifrån, jag stryker mig mot hud - okomplicerat, lätt.

Lördagsmorgonen börjar tidigt. Lika okomplicerat och lätt. Vind från balkongen, små flin här och var. Nån som undersöker alla mina vinklar och kurvor.

Det är en bra lördag överlag tänker jag när jag kliver ut i solen. Det brukar vara det såna här morgnar. Så jag går neråt ån, neråt gammelbron och alla villorna med verandor ut över vattnet. Ljuset lyser igenom huden, jag sträcker ut benen, träden blommar vitt, jag har bra musik och en flaska vin till kvällen, jag ska åka tåg. Jag tänker igen att det är en av de bättre lördagarna.

Måndag, 17:20

Jag har rest: från lilla byn till Gävle(en natt) till varma Stockholm(två nätter) och nu är jag på Schlätten och ska vara här tre nätter.

Sen blir det London – Miami – Managua. Jomen.

Jag ska uppdatera om helgen snart, men den var fin. Den soligaste på länge. Lördag var en bra dag; snygg, solig, nykysst, vin, mycket svett på tunnelbanan.

Jag har införskaffat ny kamera också.

Minnesbilder

Mindre än två veckor

Jag tänker verkligen inte mycket på det, men det är inte ens två veckor tills jag åker nu. Det känns ändå tidlöst långt bort. Vi går här i det här huset i den här lilla myggiga byn och tror vi ska vara här jämt, allra minst. Att ha en sån lång resa framför sig, att kunna tänka på den på ett rimligt sätt, är en ogenomförbar uppgift.

Jag försöker knyta ihop det. Förklarar för människor att jag snart åker, ja snart är det, vi måste ses innan, men människor förstår inte riktigt alltid. Själv förstår jag inte att livet på nåt sätt fortsätter här hemma. Det är inget som går att ta in.

Jag bokar in små möten här och var. Men eftersom jag inte förstår att jag ska åka tror jag att jag har gott om tid och jag glömmer saker, personer. Jag försöker med de viktigaste, men blir besviken när jag blir bortvald. De finns de som jag hade önskat få träffa innan jag reser, men som jag inte kommer få träffa. Jag vet inte vad som gör mig mest besviken. Det att bli bortvald eller det att faktiskt inte få träffa.

Mera dans och blommor

Vi var på bal igår, snofsade och späckade och med blommor i håret. Röda mattan hade rullats ut utanför Gåvan, som är vårt ”event-hus”. Det var stoj och stim och tjo och tjim och en del avsked. Allting slutar här nu. Det är som skolavslutning på riktigt. Jag går på fälten och försöker fånga naturen, den här årstiden, med kameran. Det är maskrosor, tussilago, sällsynta gulsippor och varma röda tulpaner längs med husväggarna. Såhär ser det garanterat inte ut när vi kommer tillbaka.

Malins grå vantar

Aftonen har ägnats åt folkdans på folkhögskolan! Detta för att vi ska lära oss lite av den ”svenska” kulturen och kunna förmedla den på ett hyggligt sätt när vi står där bland höftvickande nicaraguaner och funderar på vad vi egentligen har att visa upp från vårt land. Därför har vi tagit danslektioner. Polska och schottis och medeltida folksånger har klingat genom byn hela kvällen. Vi är inte fullärda ännu, men har väl kommit en bit på vägen.

Övrigt. Solen strålar, saker blommar. Två veckor tills vi åker. Jag har druckit drickvaccin och slipper kanske få diarré åtminstone första veckan om jag har tur.

Bearbeta

Det ska inte stickas under stolen med att jag blir less och bubbligt illamående av att läsa vissa saker på det här internetet. Sånt jag kanske borde låta bli att läsa men som jag ändå utsätter mig för, för att…ja, det finns nog inget annat sätt.

Att låta bitter och missunnsam är inte klädsamt och oftast inte välkommet i kärleksdrypande solen-skiner-och-hjärtat -pumpar-sammanhang. Den som är ledsen måste ofta ge vika för det lyckliga, ska gärna stuvas undan, hålla tyst.
Det klär mig inte att vara bitter, jag vet. Det klär mig bättre att vara glad, poetisk, omtänksam, värmande, men det är till och från väldigt svårt just nu.

Jag är ännu bitvis bedrövad. Inte för att jag vill nåt annat än däråt dit jag är på väg, inte för att jag tror att vi egentligen hade varit nåt perfekt. Men för att jag fortfarande inte riktigt förstår. För att jag jämför mig. För att jag läser och känner det som att det vi hade, det jag försökte ge, nu verkar bortglömt.

Jag kan ännu inte säga jag är glad för din skull. Förlåt för det.

Fredagen den 2 maj, en lämplig dag för följande:

Att dricka te vid köksbordet och spana på södermalmsbalkonger i DN bostad

Att deklarera

Att läsa finurlig poesi i sängen

Att höra regn mot rutan

Att känna en känsla av att människor borde se en, mer

Att knapra på de halvlyckade bullarna som gjordes igår

Att snora

Att känna att magen är i balans( mjölksyratabletter är en bra uppfinning! )

Att fixa med bilderna till vår kursblogg

Att inte fundera på hur man ska hinna med allt man borde hinna med innan resan

Att lukta i burken med kaffepulver

Tisdag,18:13

Träden knoppar sig utanför vår balkong. Alla går med ryggsäckar, alla lämnar landet. Byn alltså. För första gången på fem år har jag inte en egen, eller delad lägenhet att återvända till och det känns tomt, rotlöst, men jag har åtminstone det här huset.

Det händer att jag vaknar på natten och panikar över hur fort det går. Blir skräckslagen över att det som stod där och var min tillflyktsort nu inte finns kvar. Tänker att jag kanske ska åka in till stan, till Brynäs, och kika runt lite, men vet att det aldrig blir samma sak. Inget finns där längre som binder mig dit.

Vi är bara två nu, som är kvar i det här stora huset. Det är en märklig känsla. Jag är ju aldrig här när det är tomt. Den här platsen är förknippad med människor, rörelse. Mycket att göra. Det kommer att ändras nu.

Håkan är räddningen

Och jag svär att jag hörde lastbilar
från e4:an dundra förbi
där utanför
natten vi kysste all skit vi gått igenom här
adjö

Sista kvällen

Hur ska man summera den här tiden då? Den som just tar slut men som tog sin början för nästan två år, för flera romanser sen och ett halvt liv senare.
Jag minns inte längre hur det började. Det var nånting med en dröm om det här huset, om hur jag skulle gå över innergården och upptäcka att det håller på att bli höst.

I dag upptäckte jag att det håller på att bli vår. Sommar. En överväldigande känsla av att jag först inte alls visste vilken månad eller årstid det var. Som om det varit januari jämt. Jag gick utmed parken och plötsligt trängde kyrkklockor in i hörlurarna. Kyrkklockor, värme, tussilago i järnvägsspåret. Och så med ens insåg jag att det är snart sommar, folk slutar skolan nu snart, folk tar studenten.
Det uppstod nån sorts förvirring där. För var det inte sommar nyss? Var det inte väldigt nyligen jag gick här när det var sådär varmt, på väg hem från bad eller från en restaurang med den där älskaren jag hade?

Vad som är ännu underligare är dock att jag kommer inte att få uppleva en enda sekund av den där kommande sommaren. Jag kommer att lämna det precis när det blivit varmt och komma tillbaka när det är som mörkast. Undrar just vad det kommer göra med den där lilla årstidsklockan som sitter inuti. Kommer den att stanna nu?

Det är sista kvällen, hur som helst. Sista natten för alltid på sjätte tvärgatan. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det.

Trädgård,tankar

En dags trädgårdsarbete kan verkligen suga musten ur kroppen. Liksom ilskan.

För i dag är en sån dag då jag är obegripligt arg för sånt jag inte borde vara det för.
I dag är en dag när jag går ut och tar med mig tusen negativa tankar på promenad. När jag går med spänd blick och smäller åt alla hundra flugorna på sågspånstigen.

När jag tänker ologiskt
omoget
irrationellt

När jag vill spontansvära och spontanspy och spontansäga fitta på ett mycket negativt sätt.

När man har gått hela vägen och tänkt alla negativa tankar varvet runt måste man komma på ett sätt att vända det. Sluta tänk det som är dåligt för dig själv! Tänk det fantastiska, det fina, det som får dig att somna på kvällarna. Tänk allt det där, utan att ta hjälp av nån annan. Jag börjar trots allt bli bättre på just det.

Måndag, 22:01

Nu efter vila och middag och promenader känns läget en aning bättre. Det är inte som att jag egentligen tvivlar på om jag ska resa, det är bara små slängar av tveksamhet som kommer. Som det jämt gör. Men Stockholm i förra veckan var välbehövligt. Och byn känns en aning liten då och då.