Mierda II

Fan. Lagom till att jag ska borja skriva ett langt reportage visar det sig att tangentbordet till min svenska dator har blivit fuktskadat och vagrar fungera korrekt. Och garantin ligger hemma i Sverige.

Sadan maximal otur.

Insikter

Det kanns bra att tanka att livet ar storre an bloggen pa nat satt. Och att livet ar storre an staden M och alla sma forvecklingar som finns har.

Och jag har haft min forsta riktiga magsjuka. Jag ar inte ododlig. Jag ar normal. Aven om sjukan kom ut i en helt annan ande an den gor pa alla andra svenskar har. Knappt!

Efter en vecka

Jag blir lite ledsen i mellangardet nar jag tanker pa er dar hemma i hosten. Forestaller mig att det ar friskt och klart. Att man fryser om kinderna och koper med sig massar av te hem nar man gar over torget i Gavle.

Det graa blanka torget i Gavle, det saknas mig lite. Sarskilt saknar jag ensamheten dar, och friheten.

Jag ar hemkommen efter nastan en vecka av moten med min landgrupp. Min klass och de sma nastan osynliga relationerna i den, som blir allt mer patagliga for varje stund som gar. Vi har planerat var infoarbete. Det vi ska agna oss at nar vi kommer till Sverige. Jag far lite ont magen av att tanka pa det ocksa. For det ar sa mycket, sa intensivt. Det finns inte mycket tomma utrymmen i schemat dar jag kan skriva, eller promenera planlost med horlurar.

Jag kommer pa mig sjalv med att langta till senare. Nar jag ar fri fran det har aventyret som jag atagit mig. Nar jag ar min egen igen och dar jag slipper att alltid visa framfotterna varje sekund av mitt arbetsliv. Jag tanker mig att sjalvstandigt arbete med mycket text. Dar jag har ansvar for min del och dar manniskor respekterar det jag kan.

Jag tanker mig en lagenhet, svag sno och tunnelbaneperronger, formodligen i Stockholm. Tanker mig utrymme och egentid. Indiepop och glada kvallar och klar luft. Applen och bocker och ekologisk mat. Karlar utan kladd i haret. Tysta tagvagnar dar man kan trycka nasan mot fonsterrutan och andas en liten immig platt. Det ar sa jag tanker mig det...

Och ljuset gick sin väg

Strömmen försvann och gatorna blev alldeles svarta för en stund. Barnen fortsatte skrika, sparka sina bollar nerför backen.

Jag inser att det finns alldeles för mycket jag borde berätta för er. Om den här staden, människorna, de små, små rörelserna mellan varje plats och puls.
Som mannen som häromdagen sa mig att han kunde se på mitt ansikte att jag hade ett stort hjärta. Som det lilla italienska hålet i gränden där den som har råd äter sin söndagslunch. Som kvinnan med brödet och det högsta skrattet som får sina mediciner betalda av olika rika vänner varje månad.

Som allt som ligger under och gror. Som finns i blickar och undertoner jag ser och lyssnar till varje dag. Allt det kräver mer utrymme än vad jag ger det just nu.

Men under tiden växer nåt i min hjärna. Medan jag är där ute och förtjusar mig i folk jag inte borde, medan jag står på kontoret och kopierar, eller drömmer mig bort från möten. Det växer under tiden, och kanske syns nån gång ett resultat. Några ord, liksom nödvändiga.

Mierda

Jag är mer vankelmodig än någonsin.
Jag har kommit till en punkt i livet(som vanligt) där jag inte vet om jag ska agera eller ej.

Ja eller nej?

El horno

Obs! Mitt rum är som en ugn just nu. Det steker och flämtar och torkar ut munnarna. Och här sitter jag framför den stekheta datorn och försöker andas, långt borta från era höstiga 10 plusgrader eller vad ni nu har där hemma.

Men misströsta inte. September är trots allt fantastiskt i Sverige, ljusare ochfärggladare än på många andra ställen, glöm inte det.

Livet komplicerade sig ytterligare igår. Jag blev bortsvept och ivägförd på dansgalej där de latinska männen flockades. Och trots att jag inte druckit nåt starkare än cola trycker det över pannbenet idag. Huden är het. Ögonen kniper.

Mitt i det böljande

Fredagen sänker sig mellan bergen. Jag känner ett underligt lugn inför livet, mitt i allt kaos som är det jag lever just nu. Människor, tunna och absorberande som löv, korsade scheman, planering i in minsta detalj. Höga skratt, sjukdomar, timmar på gatan, bland frukterna och alla hundratals gravida tonåringar.

Det krävdes fyra månader och några kindkyssar för att få mig att känna detta. Att just nu vill jag inte vara nån annanstans än här. Äntligen är vi på rätt väg. Staden har fått färg, vi planerar ett reportage om ett av de viktigaste ämnena, solen går upp snabbt, drömmar går i uppfyllelse.

Medan detta pågår tar jag mig uppför grusbacken där jag möter killen som säljer tortillas och gubben med Jackass-t-shirten som studerar vinrankorna som växer på hans vägg. Promenerar längs huvudgatan i min stadsdel, förbi alla som öppnar sig, stannar upp, kramar varandras händer och hälsar. Trampar på där ett tag i morgonen, snubblar och möter en man som får mig att le.
Ibland är livet som bäst när det är i rörelse.

Den som gapar efter mycket

Tidigare klagade vi(jag och min praktikpartner) alltid över att vi inte fick göra nåt på organisationen. Att vi inte fick nåt ansvar. Som genom en viftning med en trollstav ändrade det sig. Efter semestern började människor plötsligt be att vi skulle göra grejer. Aktiviteterna hopade sig och september månad blev den mest fullklottrade månaden hittills i almanackan. Tiden fram tills vi ska åka hem igen ser inte ut att bli mycket friare.
Vi har följande att göra:

*Färdigställa en presentation till antivåldskampanjen
*Genomföra ca 1 veckas möten med våra landkamrater
*Gå på en marsch i Managua
*Vara med på antivåldskampanjen och hjälpa till vid ett antal workshops
*Planera tre stycken workshops som ska hållas i en by utanför stan
*Genomföra de tre workshopsen, söndagseftermiddagar efter två
*Planer för innehåll till ny hemsida, vara med och bygga upp den
*Skriva ett reportage på minst 8000 tecken
*Läsa tidningar, kopiera, ordna och arkivera tidningsartiklar
*Göra en analys om rapporteringen kring kvinnovåldet i pressen
*Skriva rapporter och utvärderingar
*Planera möten för nicaraguaner som ska åka till Sverige
*Hålla svensk- och engelsklektioner
*Säkert nåt mer

Vi har tre månader och tre veckor på oss. Varken mer eller mindre. Jag hade dessutom tänkt ha ett liv vid sidan om...

Husödlan!

Livet är en komplikation

Live från min svenska dator i det nicaraguanska rummet. Nu ska det bli andra bullar.
Kvällen är fin och fuktig efter regn. 22-23 grader och en orkan som heter Gustav sägs vara på väg mot Atlantkusten.

Annars vet jag inte var jag ska börja. Livet ter sig plötsligt intensivt, intensivt på ett sätt jag inte själv kan rå över. Helgernas kindkyssande fortsätter. Solen står högt varje morgon och på eftermiddagarna öser regnet och lämnar oss svala medan kvällen som vanligt är het, rytmisk.

Jag hade nästan en romans. Rättare sagt, jag promenerade hem en lördag kväll med nån som jag från början aldrig för mitt liv kunde tänka mig en romans med. Med tiden hände nåt, jag vet inte vad, en dag låg en ändring i luften, osynlig men ändå kännbar. Sen lät jag honom gå med mig hem, en kväll när musiken tonade ut i bakgrunden och allt snurrade av blyga blickar och nyfikna frågor.

Och det var väl nånstans där problemen började. Att gå hem med nån är inte bara att gå hem med nån när hela världen ser det och hela halva stan nästa dag tror att vi tänker inleda en relation. Detta händer i ett land där killar inte har tjejkompisar och där kvinnor med kondomer i handväskan ses som syndiga. Det händer på en organisation där luften är spänd, på en plats där alla redan har barn med alla, i en stad som just nu är liten, så liten.

Jag blev helt enkelt varnad för att involvera mig i den här mannen, med hänsyn till andra människor och till organisationen. Och jag vill inte bråka, inte skapa konflikter i nåt jag inte kommer vara kvar och städa upp i. Men nånstans är det svårt att lämna det. Det som en gång förbjudits brukar nästan alltid bli än mer lockande. Kvällarna är lömska.

En onsdag pa sprang

Ibland kanner jag lite val mycket motstand mot detta standiga visande av framfotter som kravs. Som folk kraver for att de overhuvudtaget ska kunna se en. Talar du inte hogt och bestamt och i langa monologer ar du inte vard att lyssna pa, tycks det ibland. Detta gor mig trott. Trott for att det inte ligger i linje med min personlighet att vilja ta en massa plats pa moten, men for att jag anda tvingas forsoka gora det...

Jag vill ha utrymme att andas. Att tanka efter. Att kanske diskutera i lugn och ro, sen fundera och efter det komma med idéer. Nar grupparbeten blir till en konkurrens vill jag inte vara med langre. Battre da att gomma sig under korkeken, vid dataskarmen, i sangen med ett skrivblock och producera i sin egen takt, med eftertanke. Det ar fullt mojligt att jag egentligen ar en ensamarbetare. Innerst inne.

Dagarna, natterna, helgerna

Det svalnar pa natten mellan gatorna. Solen har sankt sig, blasten over armarna kanns frisk, det ar kanske 23-24 grader. Den har natten, den har vintern.

En kvinna har somnat pa trottoaren med en handduk over sig, hennes harda bruna hud och vita forklade sticker fram. Vi gar forbi nedrullade platportar, det rullar mango over taket och jag blir foljd hem av en man som ger mig en kindkyss innan vi skiljs at. Jag vet inte nar det hande sist.

Lordagarna ar ett evigt virrvar av kisskyssande och skrikande i oron,folk med gigantiska Toñas och rom i sma glas, ord som talar om att allt ar vackert, vad fint, vad snygg du ar i kvall! Hoga roster och manniskor som ser sig omkring, mannsikor som sitter stilla och manniskor som vickar pa hofter, samlade pa platser just dar manniskor dras till varandra.

Och runt alltihop, utanfor, i morkret, fran bilar, fran barer, fran limsniffarnas platser vid bâcken; en rytm som aldrig slutar. Fem takter, kanske fyra att rora pa hofterna till. Det ar den rytmen som ar det har landet.

Sondagarna ar de basta dagarna. Alltid varma, 35-grader som fangar dig nar du gar ut pa terassen. Kladerna torkar under mangotraden pa en halvtimme. Man ater agg till frukost, man sover middag. Allt ar stangt.
Bara katedralen oppen, lysande i vitt. En lanterna i eftermiddagsljuset. Sen satter klockorna igang, danar och kallar. Lamnar ingen dov for sina ljud, drar mig till sig. Jag hamnar utanfor de vita vaggarna, star en stund och tanker insidan, en dag kanske man skulle se insidan.

*

Staden i sin lins
brinnande ur bergen som i
ett glas av lângtan

De roliga bockerna borjar sina

Tanker att det vore valdigt roligt om nan kunde skicka lite roliga bocker till mig, sadar som en overaskning liksom. Kanske John Ajvide Lindqvists nya...eller nat av Inger Edelfeldt?

I min bokhylla pa rummet finns snart bara traklitteratur.

Ovrigt: det ar 30-nanting grader, torr munn och somniga eftermiddagar. Jag forsoker ga pa aerobics ibland, aerobics med latinorytmer, bara for att rora pa mig. Pa jobbet har vi en kurs i massage dar oljorna luktar kanel och jag funderar pa hemsidan och pa texter och pa att jag skulle vilja ha lite intimitet med nan person, eller med en nan bra person.

God onsdag

Vi har numera ett kackerlacksproblem pa jobbet. Pa kontoret! Bland datorer och tjusiga flaktar.
Alltsa. Forst regn, sen hetta=ackliga kackerlackor. Bla!

Annars. Manniskor, manniskor! Massor av man pa gatan. Man pa dansgolvet som aldrig accepterar ett nej. Min larare som nastanflirtar pa spanskalektionerna. Man i mitt hus. Ensamma amerikanska man i mitt hus. Resande amerikansk tjej som ar socialarbetare i Brooklyn och springer rundor i Central Park varje morgon.

Manniskor, overallt nya manniskor med sina beteenden. Sant kan gora mig utmattad, men ocksa glad.

Livet gar vidare.

Resan uppfor och nerfor

Vi for till landet med camionetan. Daniel Ortega har bestamt att det inte ska vara sa bra vagar i landet, sa da ar det inte sa bra vagar. Bara sana med gropar i som man flyger upp och ner for och gor sa luften aker ner i magen och gor en volt.

Vi for till landet och jag satt pa flaket i solen. Att fara till landet innebar att resa genom inte bara ett helt land, utan ocksa fran varld till varld.

I solen pa flaket, med resdammet i ogonen och fotterna bruna av smuts, narmade vi oss antligen byn. Tanken var att vi skulle bo over hos vara compañeras dar for att kunna stiga upp tidigt och halla workshopen som var planerad till nasta dag. Dar satt de, manniskorna vid vagkanten, och stirrade rakt pa ett gang vita manniskor pa ett flak till en bil. Vidoppna ogon, mumlande munnar, men de visste direkt var vi skulle. Till las suecas. Ingen i byn hade missat var svenskarna bodde.

Och byn sen. Och manniskorna. Som att ga in i en historia, en myt, allt berattande vi hort om hur Nicaragua egentligen var. Det var dar vi var nu. I byn dar mannen mannen, dar barnen, dar gummorna inte slapper en med blicken. Dar orden aldrig tar slut och dar det trots idogt forklarande aldrig gar att forsta varfor i hela friden mannen inte skulle kalla alla kvinnor de ser for mi amor och i nasta sekund glomma dem.

Byn firar sina helgon. I tre dagar: skonhetstavlingar och fester dar reaggeaton-musiken dundrar fran tidiga morgonen fram tills morkret har lagt sig och manniskorna bara hor ljuden av tusentals tuppar och insekter fran sina sangar. Att bo i byn ar nat speciellt, det gar vi forstatt fran vara vanner som lever dar.

Det finns for mycket att saga om det, for mycket att minnas. Darfor hanger ogonlocken pa mig nar vi antligen narmar oss staden igen pa torsdagskvallen. Vi kommer tillbaka. De mangfargade husen star kvar med sina grindar och galler, lampor lyser, manniskor sitter pa barer, manniskor ror sig i halvdunklet pa gatorna. Trott och tom, efter en resa som tog nastan tva dygn, men som inne i huvudet var mycket langre an sa.

Nica-internet...

...har sina svaga sidor.
Bloggerservern ar aterigen nere i halva stan, vilket innebar att man maste ta sig utanfor sin egen stadsdel om man vill blogga. Ett internetcafe har internet som ar seeegt, som trogflytande honung. Pa ett annat har de bestamt sig for att min blogg inte ska ga att oppna. Enligt webblasaren innehaller bloggen barnforbjudet material.
¿Qué? Vad ska handa harnast?

Annars: saker gar framat pa "arbetsplatsen". Jag har delvis fatt ansvar for att bygga upp en ny hemsida, och idag har jag arbetat med att skapa radiomeddelanden som ska presentera den kommande kampanjen. Vi avancerar.

Stadens cykel och en parentes

Ni gar mot host nu i Sverige hor jag. Jag marker det pa bloggarna, hur de blir angsligare, allvarligare.

This is it. Hosten. Tillbaka pa kontoret, nya friska tag. Fortsatta dromma. Allt borjar.

Har i min stad finns ingen host. Bara en sommar, en lang, och en langre vinter.

Staden M pa vintern. Varmen stiger mot molnen och fyller dem med vata. Fastan augusti raknas till vinterperioden klammer sig 25-gradiga dagar och soldis in bland regnet.

Min semester spenderades i solen pa vastkusten, pa flaktiga 35-gradersstrander och fuktiga bussar i 40-graders svett. Vinter ar inte vad vinter borde vara i det har landet.

Tre manader har nu och till december ska jag stanna. Mina arstider kommer att upproras. Nar jag landar pa Arlanda i snoslasket vet jag inte var jag ar i tiden.Vart tog hosten vagen? Och loven, de gula loven?

Men staden M brinner pa. Den har sin cykel, precis som varje plats, som pagar medan vi forsoker ha ett liv.

Sol - moln - regn - stormar.

Mango - avokado - pitaya - chilote.

Sol over hustaken.

Frukterna defininerar aret och jag befinner mig i en parentes, mitt 27:e ar, det ar tre kvar till 30, nu gar det undan, jag gor saker.

Pa gasspisen kokar sma gula majskolvar i mangder. Jag gar pa moten och jag ska bli bra pa Dreamweaver. Jag ska satta ihop mina dikter, jag ska skriva rapporter och jag ska intervjua gummorna med trotta munnar som finns pa gatan. Nan dag.

I kvall verkar det som jazz.

Dunder och guld

Min dator kanske ska fraktas hit. Fantastiskt!

Jag ser redan framfor mig allt jag kommer att kunna utratta, hur livet har kommer att lyfta sig ett snapp och hur allt kommer att ordna sig nar den kommer.

Graset ar verkligen alltid gronare pa andra sidan.

Strand