Bussen bromsar in och vi slår upp ögonen och väntar på vattnet. Det mytomspunna, det utlovade vackra.
Inne på tavernan pryder vita dukar två långbord där lantbröd är upplagt i korgar tillsammans med pappersservetter. Människor rusar. Turister rusar mot borden för att få en plats till lunchen. Andra turister rusar mot en öppning, där en rad gröna dörrar skymtar. Där ställer de sig på rad med nåt besvärat i blicken.
Det finns bara fyra toaletter. Lunchgästerna är kanske fyrahundra.
Kyparna rusar mot köket, mot beställningsdisken och mot ytterdörren för att ta en titt på himlen. Det grekiska augustivädret är inte vad det brukar där ute. Fyrahundra turister har kommit för att låta benen domna när de vandrar i tolvgradigt vatten, men solen som ska värma dem under färden syns inte till.
I stället liknar det mest en traditionell, svensk oktobereftermiddag när vi tittar åt norr, ut genom den stora glasrutan.
Himlen är gråbeige. Asfalten ligger blöt på parkeringen och orangea lönnlöv virvlar.
Längre bort, bakom fler lönnlöv skymtar ett vatten. Ett å-liknande vatten som, om vi för ett ögonblick glömmer var vi befinner oss, skulle kunna vara Nissan. Eller Gavleån.
Det här är byn Gliki, som nog inte skulle skilja sig från andra grekiska byar om det inte vore för att den har Styx.
Styx, som finns med i bibeln. Styx, där Akilles doppades och fick sin berömda, skadliga häl. Styx, floden med historisk personlighet.
När vi kommer ut är vädret snällare. Det droppar fortfarande från träden, men vindarna har blivit grekiska igen och när jag tar en titt åt väster ser jag olivträden på berget och kommer på var vi är.
Vi går mot vattnet. Jag hör tjut när vi närmar oss och ser att en av belgarna från bussen står med ena sandalen mitt i forsandet. Han grimaserar.
Jag tittar mig omkring och allt är grått. Styx är en flod, men just nu liknar den mest den skitiga å jag badade i när jag var liten.
Bussen rullar vidare mot stigen där vår vandring ska börja. Guiden ler, pratar på perfekt engelska och frågar gång på gång om vi mår bra. Hon säger att vi inte måste följa med om vi inte vill och att det finns en taverna längre fram som man kan slå sig ner vid, medan hon och våra vänner fortsätter på den leriga stigen. Hon hoppas vi har bra skor på oss.
Vi börjar gå, och fortfarande är det inte den grekiska natur vi är vana vid som omger oss. Inga olivlundar, ingen klappersten, inget hav. Här växer i stället höga lövträd och tallar och marken är våt. Det känns lite som att vara på väg ut i skogen för att plocka svamp hemma i Sverige. Men när vi är framme minns jag återigen att detta inte är hemma.
Ögon spärras upp. Vatten sköljer över stenar. Bergsväggar sträcker sig mot varandra och ramar stillsamt in den grupp människor som nu tar sina första kliv ut i det genomskinliga våta. De sträcker på halsarna, vrider på huvudena. Vet vad det är de ser, men förstår inte. Vill inte försöka förklara för nån. Det är ju bara en flod. Men de kan, liksom jag, åtminstone säga att det inte är som hemma.
Is. Det är is en sekund i mina fötter. Det är tolv grader kallt och jag har aldrig varit den som klarar kyla särskilt bra, men det spelar ingen roll nu.
Vi vandrar in i Glikiravinen. Guiden pratar, men det är svårt att höra på. Jag försöker lyssna med ögonen. Se vad hon säger, på berget, träden och vattnet.
När hon har tystnat badar vi. Det sticker i armarna när jag simmar.
Vi fotar varandra i floden, snabbt, medan det forsar ur bergsväggarna. Sen torkar vi på en lite hög av sand utmed ravinens sida. Känseln kommer långsamt tillbaka i fingrarna. Strimmor av värme börjar leta sig fram genom träden och himlen är öppen. Den grekiska solen har kommit. Jag kommer ihåg var vi är, en gång till.
