Två veckor

Jag har inte skrivit. Livet, eller nåt, har slukat mig. En vecka till i byn gick i ilfart. Rutinerna, morgnarna, allt började flyta ihop. Ändå hände nya saker hela tiden. Människor, åsikter, historier. Massa skratt. Vi hittar sätt att leva utan städer och alkohol.

Den största avvikelsen var nog Stockholm i onsdags. Utflykt med bil, från tidiga morgonen till nattsvarta kvällen när vi återvände. Första anhalten blev Fittja och deras mångkulturella centrum. Så mycket ord och bilder. En sån känsla av att vara mitt i där det händer, det riktiga livet med de riktiga människorna.

Sen tog vi tuben till stan. Ny miljö att umgås i, skratta och se varandra i.

Det hade börjat skymma när vi klev upp på Sveavägen. Bröstet sved och värmde på mig. Som när det är kärlek. Skumt. Som att återvända till en plats där man mött en alldeles särskild människa. Där magiska saker hände. Men inget, absolut inget magiskt har hänt när jag varit på Sveavägen. Ändå dunkade blodet och jag lyfte huvudet mot hustaken i det blåa disiga, lyssnade på alla bilarna och undrade. Skulle jag egentligen ha varit här? Borde jag ändra riktning, eller kommer jag att hamna här sen, senare?

Efter det rörde sig veckan i ett helt vanligt tempo, som liv brukar. Snabbt.
Vi städade kollektivet. Började med spansklektionerna och jag är i den avancerade gruppen. Det betyder inte att jag är bra. Orden fattas mig, men jag har åtminstone en naturligt inbyggd känsla för grammatik och uttal. Problemet är att våga samtala.

Helgen innebar att återvända till verkligheten lite. Hemma i lägenheten. Ligga själv i soffan, promenera runt det bekanta kvarteret, handla på närköpet. Ta igen all tid jag inte haft att tänka på. Att våndas över mig själv på. Jag älskar att ha tid, älskar att göra inget, men ibland gör det mig allt för ont.