En nyårsfest

Jag for på en fest på Schlätten. Med människor jag inte känner. Det finns mycket att säga om det, men inget vore tillräckligt. Det vore lätt att säga att man plötsligt ser sitt ursprung utifrån, som man aldrig sett det förr. Men det har jag. Det är härifrån jag kommer, jag hör bara inte hemma här längre.

Vet inte vart jag hör. Vad jag trivs bäst med. Det är det här som i böcker kallas för slitningar mellan olika kulturer, rotlöshet.

Vi är inte bra på att småprata på Schlätten. Ja, jag räknar in mig i det här trots att jag inte längre bor här. Att kunna möta nya människor på fester är nåt som skolas in, som följer med uppväxten och den miljö/klass man lever i. Jag är inte bra på det. Var inte bra. Börjar kanske bli bättre. Under studietiden tvingas man nämligen in i andra strukturer. Man möter hela tiden nya människor, och kommer man från landet, från den typ av umgänge jag är van vid, möter man ofrivilligt nya mönster.

Där frågar människor vem man är. Var kommer du ifrån? Vad pluggar du? Vad vill du? Nånstans på vägen sätter sig detta i ryggmärgen. Ah, en ny människa. Fråga den nåt. Att fråga vad nån jobbar med må vara den slitnaste klyschan nånsin i festsammanhang, men är fortfarande det enklaste sättet att få igång ett samtal.

Inledningvis på festen på Schlätten är det ingen som frågar mig nånting. Alla sitter bara och babblar med dem som de redan känner. Samtal om sånt som redan hänt, historier; en resa till Sälen, en fest förra julen. Sånt. Det är svårt att ta sig in i de samtalen, svårt att kommentera. Även om vi, utbölingarna, faktiskt försöker.

Bit för bit förändras ändå situationen. Ett gäng killar flyttar in i tv-rummet och bänkar sig med fjärrkontrollen till musiken. Spriten dukas upp, okänd vätska i petflaskor, musiken höjs och sänks allteftersom. Det brölas och gnälls på låtarna. Först strax före tolvslaget är det några av killarna som tilltalar mig personligen. En av dem vill lägga armen om mig, ta med mig ut och skåla med sin Norrlandsguld i julversion, han kallar mig älskling och stapplar omkring bland stövlarna i hallen. Jag skyndar mig ut, drar på kappan och luvan.

På väg ut missar vi tolvslaget, det snöar, jag ställer mig med tjejerna och några av de minst bröliga killarna och väntar på champagnen. Killarna brölar och kastar iväg raketer. En av de jag står med börjar mumla om att det är ju just sådär man har läst att man inte ska göra. Och han växer lite i mina ögon, känns trevligare. Senare på kvällen vågar han också fråga mig några personliga frågor.

Det är nog efter tolvslaget som festen verkligen bryter ut. Alkohol har ju en tendens att fixa sånt. Det blir ett dansgolv, och även om det ibland märks lite väl tydligt att vi befinner oss bara några mil från Bert Karlssons hemstad, så är det trevligt. Jag dansar bugg med Den Trevlige och han kan, fast han säger jag är så usel på detta. Och jag måste ändå le lite.

Härifrån kommer jag, jag bor inte här längre. Men det är såhär det är här. Det blir inte annorlunda och det gör inte så mycket.