I en lagerlokal på en av Brynäs bakgator ligger en stor okänd loppis. Stora loppisar är ju inte alltid lika med kvalitet, men ökar definitivt chansen att fynda. Således- extra nöjda eftersom den här bara var nåt vi råkade snubbla över – gick jag och C därifrån med varsin gammal skitig kasse med grejer. I min fanns en silvrig italiensk pastaburk och en schyst brun skinnväska.
Och jag undrar lite om jag verkligen ska flytta från de här bakgatorna? Tvärgator tvärs över huvudgatan, formade som avenyerna i New York. Backen med utsikt där 20-talets svartvita spårvagnar fortfarande syns om man kisar. Kyrkklockorna som alltid väcker dig, väcker stadsdelen, talar om var du är. Torget, parken, gården, husgaveln med siffrorna på.
Det var ju hit jag ville men nu vill jag kanske inte vara här längre. Aldrig är man så hemkär som när man vet att man är på väg därifrån. Jag har visserligen inte jobb än, och inte bostad. Men jag tror jag nästan har bestämt mig.
13 kommentarer:
Mmm...du är fin på att beskriva brynäs! Jag har ju varit där och det är precis så som du beskriver. Nu finns det det ju tvärgator i stockholm också...du måste hitta en billig vindsvåning på söder för en sisådär 2.000 i månaden bara...:)
Så det är till stockholm vindarna lockar!?
P:
Tack baby! Du får väl fixa en åt mig då!;)
Maria:
Det är mycket möjligt, vi får se.
Stockholm har sina fördelar.
Själv bor jag i ett stort och fult hus med 48 lägenheter. Staplade på varandra.
När mina föräldrar som bor på landet är och hälsar på, undrar de förvånat om jag inte blir störd av hissen som låter. Grannar som kommer hem. Nycklar som klirrar.
Men för mig är det en trygg och skön känsla.
Tycker om att veta att det finns människor - även om de är okända - i min närhet.
Det svåra är dock kanske det du skrev om i något tidigare inlägg. Att avancera från "okänd" till "bekant" eller till och med "vän".
Det är svårt.
jag är i samma stadium. fast längre bort ändå. och jag som aldrig tänkt att brynäs är fint eller så fick nästan lust att åka dit tack vare din beskrivning.
kram.
Petra:
Jag håller med faktiskt. Det känns lite tryggt att ha dem där även om man inte pratar med den så ofta.
Det underliga är kanske att trots att man bor mer "intimt" i lägenhet så pratar man mindre med sina grannar då är när man bor i villa.
Martina:
Det är ett lite underligt stadium att vara i. Känslorna velar så mycket fram och tillbaka, trots att man kanske innerst inne är säker.
Kram på dig!
Ey...du vet i mitt hus där jag bor...i Östersund...;) Där pratar vi med våra grannar...åker på husresa...festar ihop...tillochmed åker till New York tillsammans... Man måste nog bjussa lite på sig själv också...för att det ska bli nån gemenskap!
P:
Menar du att jag inte gör det då?
Ska du ha stryk eller?:P
Lanna: Fniss...jag menade generellt. Svensken är en liten fegis som gärna tittar genom persiennerna och undrar vad fan grannarna sysslar med istället för att gå ut med en påse grillkol och hojta till smygtittarna att det är "grillning på gården...kom ut å grilla föfan...säskilt ni som är nyinflyttade" Jag har hembränt i bålen...tjoo"
Typ så skulle man ju kunna göra...hihi
Och stryk ska jag säkert ha ändå...;)
P:
Så är det ju. Du kan ju göra så då nästa gång du flyttar:)
Stryk? Ja...när jag kommer till Östermalm kanske det blir lite stryk;)
Om du kommer ner är du mer än välkommen!
Välkommen hem, Anna! Stockholmare är mkt öppnare och socialare än man tror. Jag har mkt trevligare grannar här än jag hade i Gävle, och Tallkrogen brukar ibland totala främlingar heja på mig när jag är ute och promenerar :-) (Dock tror jag det blir mkt svårt att hitta en vindsvåning på Söder för 2000 kr/månaden, snarare bostadsrätter för 2000 kr/dm2...
Linda:
Tack! Vad snällt:)
Sara:
Den här terion om att folk är svåra att lära känna i den här stan är ju inte bara en tom teori eftersom det verkar vara så många som tycker just så.
Och ja...söder vore ju fint, men kanske lite ouupnåeligt för tillfället:)
Skicka en kommentar