Riva upp
När jag letar i gömmorna efter den enda cd-rom-skivan som kan rädda min dator river jag upp damm och minnen.
Jag är inte särskilt ordningsam av mig. Den kan vara i källarförrådet, i botten på kartongen där jag slängde ner prylar från vårt gamla badrum. Den kan ligga begraven bland utslaget rouge och tomma hudlotionflaskor. Den kan lika gärna vara bortslängd.
Så jag måste vända upp och ner på allt, varsamt lyfta på gamla nummer av Vagabond, öppna mappar som är märkta ”jobb” och ”Spanien”.
Riva fram det förflutna ur lådorna med ett tunt lager fjunigt damm på sig.
Papper, vykort, kuvert.
Samtidigt inte kunna låta bli att försöka väja för bilder som selektivt strömmar ut från hjärnans bakre del.
Grattis Anna 20 år från morfar.
Det där sättet som min morfar hade, att alltid göra ordning kuvert med födelsedagspengarna i. De låg på hans skrivbord, placerade ovanför och bredvid varandra, med bläckpennans runda och snirklade bokstäver på.
Kan inte slänga dem.
God jul från oss.
God jul önskar Åsa.
God jul önskar Eva och Gösta.
Semesterhälsningar från Lissabon!
Här kommer några rader från oss på Korfu…
Jul – och semestervykorten är massproducerade, massnedskrivna, men de ligger i mina lådor, de är tänkta till mig. Kan inte slänga dem heller.
Till mitt hjärta.
Till älsklingen min…
Kan definitivt inte slänga. Måste kunna bli påmind om att nån har älskat mig. Nån ville vara med mig ”för alltid”.
Det var det där ”för alltid” som hela tiden fick mig att tveka. Sitta och hysterigråta mitt i vårstädningen, mitt i ljuset i sovrummet bredvid fönstret som vätte mot Frälsningsarmén.
Över nåt som inte skulle vara ”för alltid” längre.
I det gemensamma sovrummet.
Då.
Kan inte slänga. Inte ens sånt som inte längre är. Kan inte kasta Soliga hälsningar…, Tack för den här terminen…, eller Till Brynäs bästa tjej…
Är kanske rädd att det ska försvinna helt.
7 kommentarer:
Aj, känner med dig. Det gör ont att hysterigråta hysteristäda. De viktigaste minnena stannar ändå kvar när du kastar.
Du är så bra, vet du det?
Välkommen tillbaka! =)
Känner så igen mig i dina upplevelser vännen. Jag har ganska nyligen också städat i mitt vindsförråd med en uppsjö av påsar, skolådor och andra små utrymmen fullproppade med "minnesutlösare" på ett eller annat sätt. Det går ju inte att kasta sådant, även om korten och breven mm är förpassade uppe på vinden och i princip aldrig öppnas (om man nu inte flyttar eller typ letar efter något). De är en del av vår historia. Alla de där små grejorna triggar igång tankar, känslor, små fragment av minnen från tidigare versioner av oss, som kanske annars aldrig skulle få komma fram igen i vårat medvetande (dock finns allt där någonstans). På gott och ont kanske, beroende på hur man väljer att förhålla sig till dessa "spöken". Vårat förflutna kan bromsa oss MEN likväl föra oss framåt tror jag bestämt.
Vi får inte blunda för det faktum att verkligheten endast finns i detta nu. Det är i nuet vi manifesterar spjutspetsen av alla våra tidigare val och erfarenheter...
Jag brukar skänka en tanke av tacksamhet till alla händelser och alla personer i min historia som faktiskt mer eller mindre omedvetet skapat just den jag är i detta nu. Oavsett om man har värderat erfarenheterna som positiva eller negativa så har de varit en del i ett skapande. Skapandet av mig. Det är här kraften i nuet kommer in. Det är nu vi skapar vår framtida version av oss. Hur vill vi att den ska se ut? Det är upp till oss... ;)
Hej gumman. Precis uppdaterat mig, inte varit här på ett tag... Bra att allt känns en smula bättre... trots minnesstädning. Fast även om de också är sorgsna på nått vis så är de ganska sköna också. Håller du inte med? Kramar
Anne:
Jo, fast hysterigråten var ett tag sen...
Och du har rätt!:)
Maria:
Jag vet väl det nu i alla fall;) Tack! Kram!
A peaceful warrior:
Jag tror också på att de negativa upplevelserna kan betyda lika mycket som de positiva...men kanske på ett annat sätt. Och på nåt vis är jag också tacksam för dem.
Och nu funkar datorn igen på riktigt. Puh!
Johanna:
Såklart, så är det ju. Hoppas du mår bra! Kram.
Jag älskar sådana här små minnen. Bara en pappersbit som påminner mig om ett fint ögonblick. Spara, spara, spara. Ifall jag förvillar bort mig någon gång och behöver känna någon form av rötter. För det är det närmaste rötter jag kan komma :)
Kram!
Elin:
Japp, som sagt, det går inte att slänga. kram
Skicka en kommentar