Men drömmarna

Jag har svårt att ställa in siktet. Går och tänker att allt bara ska hända, det ska gå en sommar och så pang; det är som en film. Jag halkar in på nåt. Vi halkar in på nåt. Råkar hamna nånstans bara sådär. Med varandra eller utan.

Men relationer, åtminstone såna som ska föreställa kärlek, närs alltid av drömmar. Går allt för många drömmar åt skilda håll gör också människorna det.

Vi hade gemensamma drömmar. Kanske inte uttalade, men de låg i luften under våra telefonsamtal, de låg i skämten, skratten, nyfikenheten. Det fanns nåt outtalat från båda håll när vi gjorde saker i hoppfullhet. De fanns i Stenebergsparken, i solen nånstans vid Storsjön när isen smälte, de fanns vid det där bordet på Matildas en gång. Fanns, men nu känns de utsuddade.

Som att man drömmer en dröm och tar den tillbaka. Hypnotiserar bort den. Jag vet inte om det är möjligt.

Jag sörjer att jag inte längre inkluderas i dina drömmar. Och förvånas över mig själv när jag upptäcker att du inte alltid finns i mina. Blir bekymrad när jag märker att det möjligen bleknat lite, att jag kanske längtar annorlunda nu.

Vill ha de där drömmarna som driver det framåt. Vill ha entusiasm hos den som bryr sig om mig. Jag fick nästan en sång skriven till mig men den försvann.

Och nu är jag i en situation där jag kommer varken framåt eller bakåt. Där jag fortfarande är dumpad och vi alltså inte är nånting men där vi ännu är mycket mer än ingenting. Vi är ju fortfarande inte bara vänner. Inte känslomässigt redo för andra men ändå inte redo för varandra. Det är ganska lustigt.