2.

att när förlamningen släppt. att när livet inte längre är insvept i ett mörkt hölje –börjar vi då prata som vanligt igen? eller hörs en liten nyansskillnad i våra röster?

1.

dock, att vissa saker kanske inte går att förstå?

Söndag

Jag är gravt rastlös och uttråkad. Borde jag inte vara men jag är. Ändå att jag gör saker, att det händer mig saker utan att jag ber om det. Idag till exempel satt jag på Mosebacke med en vän till en vän som bjudit ut mig på fika.

Oklart om det var en dejt-fika eller fika-fika, men alltså troligast det första.

Han är snäll men tråkig. Eller han är kanske inte tråkig, men han är inte min typ. Han är stel. Han studerar fläckarna på sina armar medan vi pratar. Under tiden dricker danska femtonåriga pojkar öl med sina föräldrar vid bordet bredvid.

Han frågar saker. Han är artig.

Han frågar mig vilken musik jag gillar.

Jag säger att jag inte vet. Det är för svårt att säga en sort.

Himlen är vit.

Men jag. Är mest ett stort frågetecken. Mest förvånad att han frågat mig.

Känner tyvärr ingen attraktion. Om det nu är meningen jag ska känna det.

Jag tittar på den vita himlen. Tänker att stan verkar helt genomskinlig. Tänker att det kan han nog inte se.

!

Vill ha mera teater i mitt liv.

älskar att på sommaren sitta med öppet fönster när det är lite halvkallt, och så haft man kofta på. Och en kopp persikote.

Högsommar nu

Syrsor.

Måsar.


Inga småfåglar på kvällarna längre.

Vet inte var sommaren tar vägen. Helt plötsligt sitter jag och går sönder inuti, lyssnar på samma skiva som alltid och så är det redan höst. Redan mörkt.

Det är fortfarande ljust på himlen. Fortfarande alla dessa ljud utifrån. Men jag behöver lugn, jag behöver mörker för att kunna avsluta det jag håller på med.

Loggar in på min högskole-sida. Loggar in och ser att jag har fått ett obegripligt högt betyg. Men högt betyg hjälper inte om jag inte blir klar.

Jag ska köpa en skrivare. När det kommer pengar ska jag köpa en skrivare. Ska åka till Skärgården också. Och gå på festivaler i augusti. Och precis när det blivit höst ska jag gå över Mariatorget i ny kappa och titta in i det lilla antikvariatet med poesiböckerna i fönstret. Jag ska gå förbi Rival och se det röda sammetsljuset och sen ska jag gå iväg och ta en kaffe.

Det är inte som att jag inte vill ha sommar. Egentligen. Det är bara det att när det är höst finns rörelse. Finns en helt annan framåtanda. Finns händelser och kurser och mässor releasefester och människor som återvänder med energi. Jag gillar det.

Tystnad och susande träd i all ära men ibland är det bara skönt att återvända till rörelsen. Till båtarna och broarna och byggnadsarbetarna och pågåendet. Till att man vet att nästa dag när man sätter sig på tåget kommer människor att vara där med sina knän och ansikten och de kommer ha sina samtal och vara i sina sammanhang och de kommer inte tystna. Det kommer gå en tunnelbana och en till, det kommer höras ett ambulanstjut och ett till. Det kommer röra sig och mitt i all denna rörelse finns möjligheter. Tryggheten i det.

Klockan är snart nio och jag är så trött att inte ens kaffe skulle kunna hjälpa mig. Jag äter små franska biskvier från Bageri Baronen. Ingen vet var Bageri Baronen ligger, men deras bakverk säljs på Hemköp.

Märklig höstkänsla de senaste dagarna. Jag och S hamnade i Tranans restaurangdel med tända ljus och rutiga dukar. Där åt vi mat som simmade i smör och utanför gick regnet till solsken och allt blev en väldig kontrast till insidans tända ljus och väggar med borstat stål. Tranan är ett gammalt ölcafé. Tranan är höst och vinter och därför stänger källardelen under högsommaren och därför var vi där för en hejdå-sommarfest igår.

Jag väntar på att den riktiga sommaren ska börja. Det är vad jag alltid väntar på. Ibland väntar jag så länge att sommaren hinner försvinna.

Jag har köpt en ny pelargon och borde vara gladare än jag är. Det är som jag glömmer bort att vara glad. Jag har fått ett utmärkt betyg på mitt skrivprojekt, mycket bättre än jag nånsin hade väntat mig, mycket finare kommentarer än jag nånsin hade trott, men ändå glömmer jag bort att vara glad. Snart kommer den där 30-årskrisen tror jag.

Tillbaka i stan

Efter en helg på spa är nästan hela hjärnan på semester. Det är varmt, igen. Jag är nästan pank,igen. Väntar på mitt stipendium som ska komma vilken dag som helst.

Linnet klibbar mot huden och hela tiden sjunger det studenter. Jag promenerar varje dag utmed Skeppsbron. Vill passa på att se det gamla Slussen innan det är försent. Snart rivs det, piffas till, Debaser försvinner gudvetvart och nog för att det behöver förnyas men frågan är om det är på det sättet, det piffiga.

Kvällar på broarna

Det är fredag och jag tar ett glas vin och skriver inte på slutuppgiften. Jag har faktiskt jobbat hela(nåja, halva) dan tänker jag. Orka plugga då. När jag kom hem började jag direkt att tvätta – tvätt är också ett slags arbete. Alltså har jag jobbat hela dan.

Det pratas om att min tjänst ska utökas helt plötsligt. Jag ska kanske bli ansvarig för diariet. Ska jag nu alltså bli en sån som är ansvarig för en massa saker, tänker jag då? Men tydligen. Jag är hittills ansvarig för posten, mailen ,webbsidan, nämndmötena, nyhetsbreven etc. etc. Inte för att det i praktiken är så stora ansvar, men ändå. Det låter på pappret som mycket.

Vuxet.

Solen smyger sig på och gör en regnig eftermiddag till ljus kväll. Stockholm gör sig bra såna kvällar. Häromkvällen gick jag plötsligt över en massa broar och hamnade i Tantolunden och jag tänkte att jag älskar såna kvällar. Såna när man får stå på bron, alldeles bredvid tåget som dundrar alldeles intill och på ena sidan ser man solen gå ner bakom Liljholmsbron, Långholmen och Kungsholmen längre bort. På andra sidan Årstaviken i all sin fulsnygghet.

Fick en blomma!

Så det blev nästan som skolavslutning på riktigt.

Syrener är sommarlov

En gammal älskare hör av sig och frågar hur det är med mig. En gammal klasskamrat skriver ett inlägg och tycker vi ska ses.

Ja, det här är tiden då människor plötsligt hör av sig. Sen att det kanske aldrig blir nåt av det där att ”ses” eller ”vi måste ta en fika nån dag” är en annan sak. Det är bara så det är nu. Läge att höra av sig.

Samtidigt märks det att människor är upptagna. Middagar, födelsedagkalas, sommarfest med jobbet – mitt i allt det där blir jag rädd att sommaren ska bli tom och innehållslös. Människor glömmer lätt varandra i sin upptagenhet och så sitter man där, på en bänk vid Årstaviken och sommaren är inte alls sådär fylld som man skulle vilja.

Jag ska jobba, förstås. Kan inte ta massa ledigt det första jag gör, även jag tydligen har rätt till semester. Dock, att jag började det nya jobbet och de verkar ta för givet att jag vill ha ledigt i sommar. Alla är vuxna med barn och barnbarn och lantställen. Tänker att självklart ska man ha ledigt, tid för familjen.

Men jag skulle nöja mig med några dagar faktiskt. Är inte van vid sommarledighet. Förutom förra sommaren, men då var ledigheten snarare en enda stress över ekonomin. En sån ledighet är ingen bra ledighet.

Det är 20-nånting grader i Stockholm(tror jag?) och himlen ligger vitblå ovanpå allt som nu är extremt blommande. Björkar, körsbärsblom.

Jag är näst intill pank, men det känns ok. Väntar på besked om stipendium som ska komma när som helst. Hoppas på pengar, förstås. Och vilken dag som helst, väntar jag ett samtal från mitt nya bemanningsföretag. De ska ringa och tala om när jag ska komma och skriva kontrakt för ett nytt jobb.

Det nya jobbet är på deltid visserligen, men jag tror det blir bra. Mindre pengar än med heltidsjobb, men å andra sidan mer tid till annat. Skrivande, studier. Eventuella extrajobb. Att ha så mycket öppen tid är inte det sämsta, intalar jag mig.

Hej, hur mår ni?

Jag är på landet med ett glas vin och har så varit hela veckan. Minus vinet då, för det har bara existerat idag och lite i lördags.

Man förstår inte riktigt att det är påsk nu, eller gör man? Inte jag i alla fall. Tror typ det är sommar eller nån annan konstig semester. Det är så tyst här. Tyst på natten, nästan tyst på dagen. Ingen skjuter smällare.

Längtar lite till Stockholm utan att kunna definiera exakt vad det är jag längtar till. Känslan av att allt här inte längre är mitt, det är bara tillfälligt. Känslan av att komma allt längre bort från det jag kom från. Ja, jag vet inte.

Alltså oj. Det är redan april nu och jag hade nästan glömt att jag hade en blogg. Det var ju inte meningen.

Men att så mycket och så lite händer på en gång, är svårt att förklara. Men alltså. Jag har haft fullt upp helt enkelt. Trots att jag inte ens är en heltidsarbetande människa.

Jag har blivit twitterifierad. Det hände bara helt plötsligt. Så nu är det ännu ett ställe att hänga och hänga med på. Tar ju också en massa(ibland onödig) tid kan jag säga.

Sen då? Har varit på en massa kvällsaktiviteter nästan varje dag känns det som. Eftersom jag även till viss del jobbar på kvällarna gör det att åtminstone vissa dagar känns helt fullspäckade. Medan andra, som idag, är lite mer tomma. Jag har skrivit recension och fixat och pillat med text och sida och bilder och så vidare. Kollat lite, fixat lite här hemma och så vips hade dagen gått. Så är det ibland.

Och så har vi hängt hos förlag. Igår morse på en frukost och förra veckan på en bokcirkel, där jag och A frågade ut och blev tjenis med en av förlagsnissara. Och så har vi fått presenter! Igår en fin tygpåse med tre(!) böcker i. Förra veckan en papperspåse med massor av prylar i. T.ex ett ännu ej utgivet manus, två fina skrivböcker, en sjal, ett paket knäckebröd, en påse te osv osv.

Hjärnan är i sån ständig förvirring. Jag kan inte sova nuförtiden. Vaknar för tidigt, är alldeles stissig och går runt i lägenheten mer än vanligt, vill ut ut ut, vill ha rörelse och liv.

Försöker skriva text till boksajten men kommer inte fram till den fokus som behövs för att jag ska få ur mig nåt vettigt. Försöker söka jobb, men avbryter hela tiden sökandet för annat. Försöker jobba med privatpedagogjobbet med det är bara munnen som rabblar spanska verb och inte jag.

Tvättar tvätt för första gången på evigheter. Dammsuger. Sätter upp nya gardiner. De nya gardinerna luktar hund(!) och jag vädrar vädrar och vädrar för att få bort (orkar inte tvätta dem nu).

Och ja. Så är vi ju där vid ännu en helg där jag absolut inte klarar av att sitta hemma med skrivande och vin så som jag gjort under vintern. Ljuset är förrädiskt.

I lördags åkte jag till Gävle och fikade och igår låg jag med en jazzmusiker.

Eller vi börjar om.

Såhär.

I lördags åkte jag tåg. I lördags var jag trött. I lördags halkade jag i en trappa i Rågsved och fick blåmärken på knät och igår åt jag en bit fransk chokladtårta. Och låg med en jazzmusiker.

Eller igen.

I lördags läste jag ett kapitel av en roman och köpte kaffe på pressbyrån och gick på en dubbeldejt med en till i min skrivarkurs och våra två lärare. Och igår skulle jag lyssna på en Proustläsning. Och ligga med en jazzmusiker med jazz i bakgrunden.

Eller nej.

I lördags gick jag upp strax före sex. I lördags blev jag bjuden på whisky och pratade om hippa strumpor på en fest. I söndags hade jag huvudvärk. Och hängde i Vasastan. Och..eh…låg med en jazzmusiker.

Man kan ju undra alltså, vad som bäst beskriver min helg.

Ja, jag är en ond människa

Jag ignorerar människor på facebookchatten.

Förlåt, gud.

Det är alltså redan torsdag. Hur gick det till? På veckan som varit en av de underligaste. Det är som att jag alltid vaknar till just på torsdagar. Det är då jag upptäcker att tiden gått, utan att jag märkt.

Utanför rasar världen hela tiden men i Stockholm börjar människorna bry sig om vår. Det märks. Gruset och ljuset. Det här att vi stannar, kanske ibland vågar röra blicken från raktframmet i tunnelbanan och titta. Ut. På varandra.

Det som jag tänker på varje år.

Jag har varit på två dejter den senaste veckan. Det har varit vin på Södran och mat i Hornstull och jag har gillat. Och veckan har slukat mig, jag har levt i det här konstiga töcknet som kallas våren. Gått från extrajobb till extrajobb till dejt. Från jobb till möte. Från möte till litteraturevent och hem.

Och det är så det kan komma sig att det alltså redan är torsdag. Igen.

Jag försöker leta upp några bloggar som jag läste nån gång kring 2006 men nu tappat bort. Jag kan sakna dom där bloggarna. Sakna känslan av.

Letar bland mina gamla mejl och hittar såna från en av de där människorna jag skrev med. Den här killen, jag vet vad han heter, och fram till för bara ett kort tag sen hade jag helt glömt att han fanns. Fram till en dag då hans namn och hans bilder plötsligt dök upp för mig. Då visste jag vem han var. Han finns nära. Just i utkanten av min bekantskapskrets och på gränsen in till nån annans, är han.

Jag bläddrar vidare och hittar andra bloggar. Sådana jag för längesen slutat skicka mina tankar till. Inte för att de på något sätt blivit ointressant, utan kanske mest för det är så det blir. Ibland slutar någons liv helt enkelt att sammanfalla med ens eget.

Och jag tänker, och jag vet. Att det är många vars liv jag följt och förundrats över, såna jag ibland mejlat och kommenterat med, många av dem som försvunnit ur mitt medvetande men som nog fortfarande rör sig här alldeles i närheten. Kanske går dom på vid samma tunnelbaneperrong som jag, sitter på samma tåg, går på samma gator eller står i samma bar.

Så underligt det är tänker jag. Att man kan försvinna, men ändå allra troligast vara just bredvid.