Hej, hur mår ni?

Jag är på landet med ett glas vin och har så varit hela veckan. Minus vinet då, för det har bara existerat idag och lite i lördags.

Man förstår inte riktigt att det är påsk nu, eller gör man? Inte jag i alla fall. Tror typ det är sommar eller nån annan konstig semester. Det är så tyst här. Tyst på natten, nästan tyst på dagen. Ingen skjuter smällare.

Längtar lite till Stockholm utan att kunna definiera exakt vad det är jag längtar till. Känslan av att allt här inte längre är mitt, det är bara tillfälligt. Känslan av att komma allt längre bort från det jag kom från. Ja, jag vet inte.

Alltså oj. Det är redan april nu och jag hade nästan glömt att jag hade en blogg. Det var ju inte meningen.

Men att så mycket och så lite händer på en gång, är svårt att förklara. Men alltså. Jag har haft fullt upp helt enkelt. Trots att jag inte ens är en heltidsarbetande människa.

Jag har blivit twitterifierad. Det hände bara helt plötsligt. Så nu är det ännu ett ställe att hänga och hänga med på. Tar ju också en massa(ibland onödig) tid kan jag säga.

Sen då? Har varit på en massa kvällsaktiviteter nästan varje dag känns det som. Eftersom jag även till viss del jobbar på kvällarna gör det att åtminstone vissa dagar känns helt fullspäckade. Medan andra, som idag, är lite mer tomma. Jag har skrivit recension och fixat och pillat med text och sida och bilder och så vidare. Kollat lite, fixat lite här hemma och så vips hade dagen gått. Så är det ibland.

Och så har vi hängt hos förlag. Igår morse på en frukost och förra veckan på en bokcirkel, där jag och A frågade ut och blev tjenis med en av förlagsnissara. Och så har vi fått presenter! Igår en fin tygpåse med tre(!) böcker i. Förra veckan en papperspåse med massor av prylar i. T.ex ett ännu ej utgivet manus, två fina skrivböcker, en sjal, ett paket knäckebröd, en påse te osv osv.

Hjärnan är i sån ständig förvirring. Jag kan inte sova nuförtiden. Vaknar för tidigt, är alldeles stissig och går runt i lägenheten mer än vanligt, vill ut ut ut, vill ha rörelse och liv.

Försöker skriva text till boksajten men kommer inte fram till den fokus som behövs för att jag ska få ur mig nåt vettigt. Försöker söka jobb, men avbryter hela tiden sökandet för annat. Försöker jobba med privatpedagogjobbet med det är bara munnen som rabblar spanska verb och inte jag.

Tvättar tvätt för första gången på evigheter. Dammsuger. Sätter upp nya gardiner. De nya gardinerna luktar hund(!) och jag vädrar vädrar och vädrar för att få bort (orkar inte tvätta dem nu).

Och ja. Så är vi ju där vid ännu en helg där jag absolut inte klarar av att sitta hemma med skrivande och vin så som jag gjort under vintern. Ljuset är förrädiskt.

I lördags åkte jag till Gävle och fikade och igår låg jag med en jazzmusiker.

Eller vi börjar om.

Såhär.

I lördags åkte jag tåg. I lördags var jag trött. I lördags halkade jag i en trappa i Rågsved och fick blåmärken på knät och igår åt jag en bit fransk chokladtårta. Och låg med en jazzmusiker.

Eller igen.

I lördags läste jag ett kapitel av en roman och köpte kaffe på pressbyrån och gick på en dubbeldejt med en till i min skrivarkurs och våra två lärare. Och igår skulle jag lyssna på en Proustläsning. Och ligga med en jazzmusiker med jazz i bakgrunden.

Eller nej.

I lördags gick jag upp strax före sex. I lördags blev jag bjuden på whisky och pratade om hippa strumpor på en fest. I söndags hade jag huvudvärk. Och hängde i Vasastan. Och..eh…låg med en jazzmusiker.

Man kan ju undra alltså, vad som bäst beskriver min helg.

Ja, jag är en ond människa

Jag ignorerar människor på facebookchatten.

Förlåt, gud.

Det är alltså redan torsdag. Hur gick det till? På veckan som varit en av de underligaste. Det är som att jag alltid vaknar till just på torsdagar. Det är då jag upptäcker att tiden gått, utan att jag märkt.

Utanför rasar världen hela tiden men i Stockholm börjar människorna bry sig om vår. Det märks. Gruset och ljuset. Det här att vi stannar, kanske ibland vågar röra blicken från raktframmet i tunnelbanan och titta. Ut. På varandra.

Det som jag tänker på varje år.

Jag har varit på två dejter den senaste veckan. Det har varit vin på Södran och mat i Hornstull och jag har gillat. Och veckan har slukat mig, jag har levt i det här konstiga töcknet som kallas våren. Gått från extrajobb till extrajobb till dejt. Från jobb till möte. Från möte till litteraturevent och hem.

Och det är så det kan komma sig att det alltså redan är torsdag. Igen.

Jag försöker leta upp några bloggar som jag läste nån gång kring 2006 men nu tappat bort. Jag kan sakna dom där bloggarna. Sakna känslan av.

Letar bland mina gamla mejl och hittar såna från en av de där människorna jag skrev med. Den här killen, jag vet vad han heter, och fram till för bara ett kort tag sen hade jag helt glömt att han fanns. Fram till en dag då hans namn och hans bilder plötsligt dök upp för mig. Då visste jag vem han var. Han finns nära. Just i utkanten av min bekantskapskrets och på gränsen in till nån annans, är han.

Jag bläddrar vidare och hittar andra bloggar. Sådana jag för längesen slutat skicka mina tankar till. Inte för att de på något sätt blivit ointressant, utan kanske mest för det är så det blir. Ibland slutar någons liv helt enkelt att sammanfalla med ens eget.

Och jag tänker, och jag vet. Att det är många vars liv jag följt och förundrats över, såna jag ibland mejlat och kommenterat med, många av dem som försvunnit ur mitt medvetande men som nog fortfarande rör sig här alldeles i närheten. Kanske går dom på vid samma tunnelbaneperrong som jag, sitter på samma tåg, går på samma gator eller står i samma bar.

Så underligt det är tänker jag. Att man kan försvinna, men ändå allra troligast vara just bredvid.

Inatt började jag tydligen på ännu en inledning till vad jag tänkte skulle bli en roman. Dock slutade jag tydligen efter bara några meningar eftersom jag då (tydligen, igen) tyckte att jag hade det hela klart för mig och visste varåt det skulle bära av. Det vet jag inte nu kan jag säga.

Nu gungar golvet och mitt huvud och jag försöker få det att bli rakt och stilla igen med hjälp av kaffe och en gammal munk som jag hittade i kylskåpet.

Igår var första riktiga vårdagen. Jag gick med vårkappan ute. Jag köpte nya hörlurar till musiken på mina kommande vårpromenader. Jag var sen hos J och såg melodifestival och drack(uppenbarligen) orimliga mängder vin. Orimliga för endast en kväll hos en vän och en lång natts tunnelbanefärd, vill säga.

Idag skulle jag på releasefest men vet inte riktigt om jag orkar och då blir det andra gången den här veckan jag tackar nej till litteraturevenemang. Men, tänker jag, var sak har sin tid och plats. Idag är nog inte tiden för ännu ett glas vin.

Rastlös just nu. Är det våren? Kan inte sitta lugn hemma och skriva, måste ut och iväg för att när jag väl är ute känna att jag kanske borde vara hemma istället.

Och imorgon är det romanprisgala!

Sen tänker jag. Om jag kunde skriva en sån här prosa som i bloggen. Otvungen och utan prestation.

Men jag skriver poesi i stället.

Och en dag går jag Skånegatan fram som om jag aldrig gjort annat och tänker att laddningen kring detta område nog försvann för längesen. Det nya och spännande och stora. Det att längta till och gömma sig utanför. Så längesen det fanns just här. Laddning är inte ett område. Laddning är ögonblick och minnen och känslor sammanblandat.

Nu är snömodden bred på gatorna och bakom mig springer barn. Jag knuffas ut på gatan och morrar lite. Går och köper mig en klänning.

Och det är en sån klänning. Jag vet bara att den ska sitta bra så jag provar inte. Bara stryker runt i affären men klänningen under armen och kollar väskor, kollar stövlar. Går fram till disken och expedittanten: ”den satt bra på va?” och jag: ”va?” hon ”den satt bra på va?” jag: ”jaa!” och hon: ”jag förstår det.”

Som om hon visste att jag inte prövat.

Men jag har inte fel. När jag kommer hem sitter den perfekt. Och jag tänker ja: kanske. Och nån gång. Och kanske. Med den här klänningen. Och jag vet att jag är fånig nu. Men ibland måste man.

Och framåt morgonen vaknar jag och tror att allt är en dröm, men det är det inte. Jag drömmer om att snusa i nacke, pilla lite i skägg, känna på alla kroppens konturer, räkna fräknar. Jag tänker att snart ska jag göra det, måste bara fråga honom om när. Och mitt hjärta och min hjärna, som inte har längtar så särkskilt mycket alls på länge, får plötsligt nåt att längta efter. Nåt att skena iväg till. Jag ser hur vi vaknar i en solig lägenhet och kanske ligger bredvid varandra och läser DN och det är vår, det är vår och allt har liksom upplösts, allt i den här ondgjorda gudsförgätna vintern är borta. Vi promenerar i solen längs Bergsunds Strand, sitter vid vattnet på Reimersholme och…

Pang.
Sen blev det visst inte så.

Lika snabbt som den här uppblåsta historien återuppväcktes, likna snabbt dog den igen.

Men jag tänker att jag har åtminstone vågat. Jag har tagit tag i ett sen länge runtglidande spöke. Jag har gått fram till nån som jag länge tänkt att jag borde pratat med. Jag har gjort det man aldrig gör och för det, för det ska jag åtminstone ha min lyckliga promenad mitt i natten längs Götgatan. Jag ska ha min lyckade söndag. Det kan inga spruckna drömmar ta ifrån mig.

och när jag kommer hem har morgontidningen redan trillat in genom dörren.

Men ikväll.

Ikväll har jag känt hans bröstkorg.
Vidrört hans skägg med mina läppar.


Det räcker.

Kära dagbok,

Jag skrev en uppsats om mitt skrivande och fick en massa filosofiska kommentarer tillbaka och nånstans tänker jag att det känns ju rätt synd om man skriver en uppsats om sitt skrivande utan att det blir nåt av det. Så jag försöker, det gör jag faktiskt. Och tamigfan att jag faktiskt har rätt långa dokument att jobba med just nu. Det blir nåt, om än inte bra, så i alla fall en mängd.

Hej,

Jag ska uppdatera mina länkar nån dag.

Och bloggen i stort, oj oj.

En lista

SKOR: Just nu svarta vinterkängor med ordentlig sula, dag ut och dag in. Vågar inte ta på mig nåt annat så länge den här fucking vintern håller på.
SNEAKERS: Öh, nä?
JEANS: Ligger längst in i garderoben och åker väldigt sällan på.
T-SHIRT: HM.
UNDERKLÄDER: Har extremt mycket trosor i olika utformningar. Gillar dock de enkla, bomullsgrejerna bäst. Gärna svarta.
VÄSKA: Mina väskor går alltid sönder eftersom jag stoppar i alldeles för mycket grejer i dem. Den senaste, en brun axelremsväska, gick också sönder nyligen. Nu blir det tygpåse tills jag köpt en ny.
PLÅNBOK: Blå i tyg och med…eh, karborrestängning.
SOLGLASÖGON: Gillar inte solglasögon.
KLOCKA: Mobilen.
SMYCKEN: Ett tjockt guldhjärta. Diverse vintage-halsband med mycket färg och pärlor.
TV: En som fanns i lägenheten när jag flyttade in. Typ 28 tum och gammal. Bryr mig inte nämnvärt om vad jag har för tv.
MOBILTELEFON: En samsung, gammal modell. Lägger inte mycket pengar på teknikprylar.
DATOR: Acer, svart.
LOTION: Gärna nån godluktande från BodyShop.
DEODORANT: typ nån Nature Olive, eller nåt?
TANDKRÄM: Nån billighetstandkräm från Willys.
SCHAMPO/BALSAM:Lite blandat. Just nu Dove Balsam och Wella schampoo.
TVÅL: till händerna nån sorts hallontvål. Till kroppen – BodyShop.
PARFYM: Dolce&Gabanna Light Blue.
MINERALVATTEN: Nåt med citron.
VIN: Gärna torrt, vitt italienskt. Rött. Eller cava.
DRINK: Dricker sällan drinkar. Men kanske mojito.
BRÖD: Allt egentligen. Gillar bröd med grejer i – som nötter och frukt.
MAT: Vegetarisk, fisk och skaldjur. Just nu: fisksoppa, risotto, varma och fina saker.
GLASS: Häagen Dazs.
GODIS: Mörk choklad. Kakor, semlor osv osv.
SÄNG: En bred bäddsoffa.
LAKAN: Hemtex, eller snodda hemifrån föräldrarna.
FRISÖRSALONG: Nåt billigt och snabbt.
DAGSTIDNING: På helgerna DN. Annars inget.
MAGASIN: Har inget hemma men läser litteraturgrejer på bibblan. Och DN bostad, om det nu räknas?

Jag tänker att man alltid borde gå en kurs. Alltså inte som i livets hårda skola men som i att man faktiskt alltid borde ha en kurs, även i framtiden. Utan min skrivarkurs kommer jag känna mig så tom att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Innan skrivarkursen gick jag ingen kurs på flera månader och då var allt helt vilset. Slutsats: jag måste gå en kurs.

Kanske teater eller drejning.

Ja.

Dessa dagar tänker jag på viktiga saker: som varför jag egentligen vill arbeta, som hur man gör den bästa fisksoppan, som vart jag vill och behöver resa.

Som att, jag är ju ingen karriärmänniska. Drivs inte av att tjäna mycket pengar. Bara rimligt mycket pengar. Brinner inte för att göra karriär. Brinner bara för skrivandet och litteraturen, och för att människor ska ha det bra. För att få göra något för människor. För att få känna mig lite lugn ibland.

Medan det mörknar sitter jag och försöker skriva en uppsats. Jag kan aldrig skriva nånting vettigt medan det är ljust.

Kära dagbok,

Jag har köpt mig ett hopprep. Ja, det blev inget träningskort den här månaden heller. Det föll helt ur planeringen. Men ett hopprep blev det alltså, med minnet färskt av när jag bodde i kollektivet ute i skogen och brukade hoppa hopprep på byns enda gym. Man blir sjukligt svettig efter bara några minuter så jag intalar mig att det är bra.

Jag har också köpt mig en hårfärg, en klippning, två-tre nya plagg, en jäklarns massa glas vin och lite skönhetsprodukter. Och hoppas det ska hjälpa mig till piggheten. Allt utom vinet.

Helgen nu: den ensamma fredagen som först planerades till lugn och skön blev till slut deppma och trötthet. Lördagen blev bakelse, lite melodifestival och vin, röda naglar mot en bardisk och gubbrock i stimmigt rum. Söndagen blev brunch och vår, mest vår.