...

”Jag skrattar så jag börjar gråta” säger jag och torkar en tår. Borrar in huvudet i kudden och sen i hans skägg.

Det är ganska klyschigt, men ändå. Älskar att skratta så jag börjar gråta.

Imorgon ska vi ses

Pirr pirr.

Post-bokmässekänslan

Det har varit en väldigt fin bokmässa på många sätt. Min allra första, och därför har jag varit lite orutinerad. Planerade inte så mycket, tänkte att jag fick känna efter när jag väl var där vilka seminarier och uppläsningar jag skulle gå på. Till nästa år ska jag bli mer noggrann med att se till att jag verkligen går på det jag gillar och inte slarvar bort tiden med att vela mellan montrar.

Sena kvällar, tidiga morgnar, förkylning, alkohol och mycket minglande har fått mig totalt utmattad. I lördags eftermiddag när vi skulle på bokbloggarmingel var jag så trött i huvudet att jag knappt kunde prata. Var tvungen att dra mig tillbaka och sätta mig på en soffa utanför presscentret och bara sitta. Jag hann sitta tio minuter, sen var det dags att dra ner på mässgolvet igen för nästa uppläsning.

Men det har såklart varit värt det. Bokmässan är ett mycket speciellt evenemang, ja det enda i sitt slag där känslor av allt möjligt blandas. Och – Göteborg har varit fantastiskt. Det har visat sig från sin bästa sida med spårvagnsromantik, höstsol och trevliga ansikten. Det tackar vi för.

Då

Fortfarande helt fast i den där fredagen. Hur märkligt allt kan vara.

Hur vi står på taket till ett parkeringshus och solen har just gått ner och det är alldeles varmt. Vi dricker ljummen öl och jag står där, som om jag alltid stått.

När vi går nerför trappan och du tittar på mig på ett visst sätt, men sen skojar jag bort det och säger ska vi gå nu? Och hur vi kliver in på Landet och sätter oss och hur rummet flyter bort. Hur det är varmt och hur nutid och dåtid och allt däremellan bara flyter ihop. Att någonting händer just då.

Tamejfan att fredagen var den bästa dagen på länge.

Och att jag knappt vågar prata om det.

Alltså igår

Det var en av de underligaste kvällarna på länge.

Det här med att dejta nån, eller typ

Det är fanimej lika läskigt varje gång. Första tiden är det som om man håller andan och liksom håller den lite för länge och glömmer släppa ut luften. För att man är underligt nervös. Lever på den där konstiga energin som blir. Orkar massor vissa stunder, andra vill man mest stänga in sig med tankarna. Inte störas av arbetsuppgifter, människor, tunnelbanor.

11

Det har varit helg och jag har mycket att vara nöjd över. Utöver en bra helg alltså.

Mest nöjd, för att inte säga tacksam och glad, är jag för det där provsvaret jag fick från sjukhuset. Det som berättade att det där lilla jag hade förut som möjligtvis kunde utvecklas till cancer, inte längre var nåt. Att det hade försvunnit. Det beskedet, det lilla brevet, gör mig nog gladast och ibland kan jag ta fram och titta på det bara för att kunna tänka: jag är frisk.

Helgen har varit uppbokad nästan varje sekund och jag var nöjd med det också. Håkankonsert på fredagen, dejt och kräftskiva på lördagen och bokmässemöte idag.
Bara nu har jag tid att andas lite.

Och dejten då, om det nu var en dejt? Ja den var bra. Lite nervös, lite blyg, men definitivt bra, ja.

Och när vi skulle skiljas och jag gjorde en ansats till en kram, men den liksom kom av sig för att han frågade om nästa helg. Om vi skulle ses. Det kändes också bra. Ja, faktiskt hoppfullt.

Tisdag, höst

Det börjar bli höst. Jag är nervös. Inte för hösten alltså. För hösten är jag upprymd och peppad och känner att nu nu nu kan allt bli nytt. Jag tänker gula röda löv, mosade äpplen, går redan ute och känner lukten av kylan. Ser par som hånglar överallt. Vid vattnet, på broar. Tänker hångelhöst.

Snart bokmässa. Eventuellt två releasefester och en typ kräftskiva inplanerade den här veckan. Nu händer det.

Sen är jag nervös för att på lördag ska vi ses. Nu är det bestämt. Och sen det här med att vi kanske inte har så mycket att prata om som vi trodde. Det kanske inte blir nåt, det kanske inte känns nåt, det kanske bara blir framstupa fall.

Men det är väl alltid en risk man måste ta.

När det är höst händer det saker, jag vet det.

Får jag

I helgen såg vi Säkert! Det var sommar i helgen, festival och ja – det var så jäklarns vackert. Sånt där gult ljus ni vet?

Och nu är det som i Säkerts sång. Jag har frågat om vi ska ses för jag orkar inte gå runt det. Man kan inte alltid vänta och hoppas nåt bra. Ibland måste man chansa och hoppas på nåt, eller bara pröva lite. Se hur det går.

Jag kundes väntat förstås. Men mellan första gången och andra gången vi sågs gick det ett år. Sen sågs vi fler gånger, men man vet aldrig hur länge det dröjer till nästa.

Vi sågs på en fest. Sen på en klubb. Sen ett kort ögonblick på drottninggatan.

Men man vet ju inte. Därför har jag frågat och jag vet inte alls vad du tänker om det.

Men ändå. Nu är det precis så.

En hemlighet som jag inte berättat för dig

Du har glömt din tändare här. Den gula som du brukar tända cigariller med. Nu använder jag den till mina värmeljus. Det betyder inget särskilt.

Precis som för Bodil...

Det är fortfarande ingen ordning på mina papper.

2.

att när förlamningen släppt. att när livet inte längre är insvept i ett mörkt hölje –börjar vi då prata som vanligt igen? eller hörs en liten nyansskillnad i våra röster?

1.

dock, att vissa saker kanske inte går att förstå?

Söndag

Jag är gravt rastlös och uttråkad. Borde jag inte vara men jag är. Ändå att jag gör saker, att det händer mig saker utan att jag ber om det. Idag till exempel satt jag på Mosebacke med en vän till en vän som bjudit ut mig på fika.

Oklart om det var en dejt-fika eller fika-fika, men alltså troligast det första.

Han är snäll men tråkig. Eller han är kanske inte tråkig, men han är inte min typ. Han är stel. Han studerar fläckarna på sina armar medan vi pratar. Under tiden dricker danska femtonåriga pojkar öl med sina föräldrar vid bordet bredvid.

Han frågar saker. Han är artig.

Han frågar mig vilken musik jag gillar.

Jag säger att jag inte vet. Det är för svårt att säga en sort.

Himlen är vit.

Men jag. Är mest ett stort frågetecken. Mest förvånad att han frågat mig.

Känner tyvärr ingen attraktion. Om det nu är meningen jag ska känna det.

Jag tittar på den vita himlen. Tänker att stan verkar helt genomskinlig. Tänker att det kan han nog inte se.

!

Vill ha mera teater i mitt liv.

älskar att på sommaren sitta med öppet fönster när det är lite halvkallt, och så haft man kofta på. Och en kopp persikote.

Högsommar nu

Syrsor.

Måsar.


Inga småfåglar på kvällarna längre.

Vet inte var sommaren tar vägen. Helt plötsligt sitter jag och går sönder inuti, lyssnar på samma skiva som alltid och så är det redan höst. Redan mörkt.

Det är fortfarande ljust på himlen. Fortfarande alla dessa ljud utifrån. Men jag behöver lugn, jag behöver mörker för att kunna avsluta det jag håller på med.

Loggar in på min högskole-sida. Loggar in och ser att jag har fått ett obegripligt högt betyg. Men högt betyg hjälper inte om jag inte blir klar.

Jag ska köpa en skrivare. När det kommer pengar ska jag köpa en skrivare. Ska åka till Skärgården också. Och gå på festivaler i augusti. Och precis när det blivit höst ska jag gå över Mariatorget i ny kappa och titta in i det lilla antikvariatet med poesiböckerna i fönstret. Jag ska gå förbi Rival och se det röda sammetsljuset och sen ska jag gå iväg och ta en kaffe.

Det är inte som att jag inte vill ha sommar. Egentligen. Det är bara det att när det är höst finns rörelse. Finns en helt annan framåtanda. Finns händelser och kurser och mässor releasefester och människor som återvänder med energi. Jag gillar det.

Tystnad och susande träd i all ära men ibland är det bara skönt att återvända till rörelsen. Till båtarna och broarna och byggnadsarbetarna och pågåendet. Till att man vet att nästa dag när man sätter sig på tåget kommer människor att vara där med sina knän och ansikten och de kommer ha sina samtal och vara i sina sammanhang och de kommer inte tystna. Det kommer gå en tunnelbana och en till, det kommer höras ett ambulanstjut och ett till. Det kommer röra sig och mitt i all denna rörelse finns möjligheter. Tryggheten i det.

Klockan är snart nio och jag är så trött att inte ens kaffe skulle kunna hjälpa mig. Jag äter små franska biskvier från Bageri Baronen. Ingen vet var Bageri Baronen ligger, men deras bakverk säljs på Hemköp.

Märklig höstkänsla de senaste dagarna. Jag och S hamnade i Tranans restaurangdel med tända ljus och rutiga dukar. Där åt vi mat som simmade i smör och utanför gick regnet till solsken och allt blev en väldig kontrast till insidans tända ljus och väggar med borstat stål. Tranan är ett gammalt ölcafé. Tranan är höst och vinter och därför stänger källardelen under högsommaren och därför var vi där för en hejdå-sommarfest igår.

Jag väntar på att den riktiga sommaren ska börja. Det är vad jag alltid väntar på. Ibland väntar jag så länge att sommaren hinner försvinna.

Jag har köpt en ny pelargon och borde vara gladare än jag är. Det är som jag glömmer bort att vara glad. Jag har fått ett utmärkt betyg på mitt skrivprojekt, mycket bättre än jag nånsin hade väntat mig, mycket finare kommentarer än jag nånsin hade trott, men ändå glömmer jag bort att vara glad. Snart kommer den där 30-årskrisen tror jag.

Tillbaka i stan

Efter en helg på spa är nästan hela hjärnan på semester. Det är varmt, igen. Jag är nästan pank,igen. Väntar på mitt stipendium som ska komma vilken dag som helst.

Linnet klibbar mot huden och hela tiden sjunger det studenter. Jag promenerar varje dag utmed Skeppsbron. Vill passa på att se det gamla Slussen innan det är försent. Snart rivs det, piffas till, Debaser försvinner gudvetvart och nog för att det behöver förnyas men frågan är om det är på det sättet, det piffiga.