Sen är det storm

Och utanför Bio Rio hänger den röda skylten snett, blåser nästan sönder. Storm, mitt paraply vänder sig ut och in hela tiden, men jag gillar att gå här, gillar den här stormen, gillar oktober när det händer saker. Sånt som distraherar mig.

Och när jag får gå förbi Bio Rio och in på det röda lilla caféet med tavlan med en jättestor tydlig bröstvårta på väggen då är jag trygg. Jag glömmer lätt att den här platsen är en annan i ljuset, det här är platsen där jag satt med honom för bara lite mer än en månad sen, men jag förtränger det nu. På kvällen är det här min plats, den är min och då stänger den allt annat ute.

Det blir ett samtal om litteratur och om livet och det stänger så mycket ute nu. Det är imma på fönstren och de som stannar till vid dörren kommer inte in och när jag sitter där glömmer jag att tänka på honom och hela min besvikelse. Jag tänker mig honom som tråkig. Han är tråkig och han är inte för mig och han ska inte få ta mina platser. Framför allt inte den här.

Liksom han inte ska få ta vägen från t-banestationen där jag en gång bodde, och fram till Lokalen. Han ska inte få ta Lokalen. Lokalen är en plats som egentligen inte har med honom
att göra, den har bara med oss att göra och med mig. Och trots att jag en gång släppte in honom där, till min värld, trots att han nu har förstört den i kanterna, ska det inte få bli en plats som gör ont.

Jag ska ha mina platser ifred.