Jag blev ledsen igen

Det blev en måndag kväll och plötsligt tappade jag orken till allt igen.

Söndagen som var så fin! Hur jag orkade städa hela lägenheten och svabba golvet flera gånger. Hur jag cyklade i kylan och lyssnade på Jonathan Johansson och vinden ilade ner i jackan men det var ok, för det var höst. Hur jag lagade middag till mig själv och sen satt och pillade med manuset.

Men idag brast nåt igen. Jag vet inte, men det är den här känslan av att det är nåt han inte berättat. Att det är nåt annat än den usla förklaringen att det bara inte funkade. Ni vet, stadiet där man hittar på sin egen förklaring och håller fast vid den. För att det känns bättre så. För att det är vad man orkar.

Ingenting blir heller bättre av att han hela tiden tycks vara där jag är. Att han på nåt märkligt sätt verkar bry sig. Att han kommenterar på FB och att han nu, tydligen, ska på samma releasefest som jag till veckan.

Jag funderade på om jag skulle orka. Om jag skulle skita i alltihop och bara vara hemma, men varför skulle jag låta bli att göra nåt som verkligen intresserar mig bara för att han ska vara där?

Att gömma sig, stoppa ner sig under filtar, ligga i sängen och snora hjälper mig inte i längden.

OSV OSV.

Det kan ju tyckas, kanske ni tänker, att det här bara är en vanlig hjärtekross som kommer gå över närsomhelst. Inget att oroa sig för. Och kanske är det sant. Det är bara det att det här har bott i mig så länge. Idén om att vi kanske passar ihop. Den att vi kanske är totalt lika. Det tar tid att bygga bort den tanken ur hjärnan.