Solljus en söndag

Solen har hittat fram mellan höghusen. Och jag påminns om att det här nog är första gången som jag i bilder visar er nåt av min omgivning här. Fram till nu har den här platsen endast varit ord och vitt utrymme. Kameran har mest legat gömd i sin väska och all bildmässig dokumentation av de senaste månaderna har varit glömd och åsidosatt.

Å andra sidan har solen gått ner klockan tre på eftermiddagen de senaste månaderna. Jag har väggarna fulla av bilder med ljus, ett ljus som verkar så avlägset att det syns som hämtat från en annan tideräkning. Vilket är mer eller mindre sant; varje gång vi byter år, årstid, stad, stadsdel,(land, världsdel) börjar det på nytt inne i huvudet. Men att fota mörkret har helt enkelt inte lockat. Därför blir det, om jag flyttar, som att jag nästan aldrig bott här, som att den här tiden inte existerat. Och jo, såklart finns den i mitt huvud, men människor, tider, platser har en tendens att grumla sig där inne och bli otydliga.

Nu finns bilderna åtminstone i datorn. Inte odödliga men ändå där, ett tag. Väggen med det röda tygskynket, växterna, ljusen, de finska vinterstövlarna. Små saker som har betytt nåt den här hösten. För att inte glömmas.