Och män slutar aldrig förvåna med sina plötsliga infall

För jag förvånas av hur du plötsligt väljer att prata med mig. Såhär efter flera månader(ett halvår? Ja det är nog det nu). Att du visar nån sorts omtanke. Att du väljer att kalla mig ”din”.

Sen när då? Tänker jag. Tänker att du bara låtsas som att du inte minns. All min ilska och mina tårar. Att jag försökte och försökte få till nån sorts samtal. Att det blev en av de längsta helgerna nånsin. Och att du till sist, den där sista solglittrande morgonen när jag hade vaknat till vågorna och strukit alla försök till smeksamheter ur min mun och bestämt mig för att dra, att du då valde att svara med det smått ironiska: Good for you

Jag tänker att det syns, i det nervösa mellan dina ord, dina val och dina rader på skärmen. Du minns, och du tänker fortfarande på det ibland.