Vilja

Ja, jag blev lite grinig. Det där reportaget var kanske en av den viktigaste grejerna jag gjort under min tid här, en av de grejer jag stressat mest över och pulat mest med, och plötsligt känns det osäkert om de ens tänker publicera det. Förmodligen gör de det i mars,typ, men det är ju en livstid dit.

Oroar mig lite för hur arbetsläget ska vara när jag kommer hem. Om det var svårt innan, hur ska det inte vara nu med finanskris och allt?

Försöker se på framtiden, tiden efter Nicaragua, som en helt ny epok. Ser glittrig snö, klar luft, kroppen fylld av ambition och idéer. Jag undrar hur långt jag har kommit, vart jag har kommit hittills under tiden här? Tänker: att jag har kommit en bit närmare en exakt bild av hur jag vill att livet ska vara. Att om jag inte vet exakt vad jag vill, så vet jag åtminstone vad jag inte vill.

Jag vill inte stressa. Jag vill inte jobba med för många mäniskor på en gång. Helst vill jag sitta och pula för mig själv i min egen takt. Andra människor ska inte säga åt mig hur jag ska arbeta,de ska bara vara en inspirationskälla som kommer in då och då.

Jag vill skriva. Jag vill engagera mig i konkreta frågor, i andra människors historier snarare än i politisk byråkrati och ekonomi. Jag vill jobba med kultur, både skapad och den vi lever i. Jag vill ha med färg,form och bilder på ett hörn. Jag vill se detaljer, jag vill ta vara på vardagen. Jag vill jobba med enkel information snarare än krånglig akademisk. Jag vill veta vad som händer med gamlingarna, och tonårstjejerna. Jag vill bry mig om miljön. Jag vill sova länge på söndagarna. Jag vill åka till Indien och Italien och andra ställen som inte börjar på I.Jag vill vara med en människa som uppskattar poesi. Jag vill kanske möjligen ha barn inom några år, ja det vill jag, det känns läskigt.