Om fisken och allt det andra

I magen pendlar det mellan illamående, utmattning och varm mjuk fnissighet.

Illamående för att det möjligen simmar parasiter i min mage som inte lämnar mig ifred. Fisk! Jag kan inte längre äta fisk. Till lunch ger de mig en hel,med ben och allt och den där såsen man brukar ha till, men det går inte. Magen klarar det inte. Magen minns, vet att jag en gång spydde upp exakt samma fiskrätt, så den vägrar.

Utmattning för att det utmattar mig att jobba. Under ett möte som varar en hel dag stänger jag bara av. Sitter och målar röda blommor i blocket, kan inte lyssna, drömmer iväg mig till ensamhet, vara sin egen, vill slippa vara på möten och ha åsikter tack. Fastän mötet är viktigt, och situationen i högsta grad oroande, är det som att jag drar ner en inre rullgardin. Det här är verkligheten jag lever i, fast ändå inte. Jag sitter här och ser den, men den är inte min. Det är för mycket.

Fnissighet för att människor gör mig fnissiga. Jag går omkring och är glad att jag känner nåt. Att jag ibland kan bli knäsvag av han på spansskolan, att jag i hemlighet tycker att en karl i mitt hus är sexig. Sånt är positivt. Det färgar mina gator, och när jag kommer hem och sitter ensam i nån lägenhet kommer det att svida till i magen när jag tänker på Nica, och jag kommer undra om jag nånsin var här. Jag kommer titta på bilder av berg där molnen hänger nedanför, skor som är uppslängda i elledningar och hundar som stryker längs väggen och ser oroliga ut. Och jag kommer tänka att det är bra synd att det inte går att ta kort på ett ljud. Eller en lukt. Eller känsla.

Känslor går att frammana efteråt en period , några år, kanske flera. Men färgade gator tappar ton. Vi träffar nya ansikten, bekräftelser, nåt annat som gör att det pirrar. Förstår plötsligt inte vad det var som kändes så mycket.

Jag inser det: jag skiftar hela tiden. Kanske är det därför som jag så envist försöker bevara allt, medan det fortfarande finns.