Äntligen händer det

När jag tar upp mobilen och slår 133-mobilsvar dunkar det i kroppen. Jag vet att det har ringt men jag har inte kunnat svara. Jag vankar fram och tillbaka. Du har ett nytt meddelande. Nu måste det bli bra. Nån gång måste det bli bra. Måste bli som jag vill.

Sen fladdrar det förbi – månader av sorg, tristess framför datorn, morgnarna med ångest i sängen när jag inte vetat om jag skulle jobba under dagen, och var jag skulle jobba. Andra morgnar när jag stapplat upp och rödsvettig sprungit till en skola för att hinna i tid, bara för att få veta att jag inte ska hålla i nån lektion förrän om en timme.

De hundra jobbansökningarna utan svar. Alla vi hade många kompetenta sökande till tjänsten. Du är dessvärre inte en av dem som vi har valt att kalla till intervju.

Allt detta som fått mig att känna mig mindre värd. Mindre riktig människa.

I ett slag är det slut. För visst går jag med frusna fingrar i vantarna på vägen hem från vikariejobbet. Men det är frusna fingrar som knappt känns och som lätt kan stickas ner i fickorna. Och jag går där för allra sista gången.

Sen när jag är hemma lyfter jag luren, ringer och tackar ja till kursen. Med en helt ny entusiasm. Klumpen i magen sprängs.


*

På söndag flyttar jag. Till orten som växer under busskylten här nedan. Det finns en ica-butik, en pizzeria, det finns trådlöst bredband. Mer behöver man inte under tre månader. Sen, nån gång när tjälen lyft från marken och dunstat bort, när det går att höra hackspettar i grenarna. Då avgår planet till Latinamerika.

Efter det vet inte jag inte mycket. Vet inget. Vet inte vad jag gör eller var jag till slut landar framåt december när jag kommer tillbaka. Men bli inte förvånade om det blir den där staden där Sverige knyts samman i en central som kallas t-centralen. Där Mälaren möter havet ni vet.