Familjevagnen

Vagn 13 är nästan längst fram i det skrangliga tåget. Jag tittar på biljetten och kliver på.
Plats 60. Det är alltså här jag ska vara, tänker jag och förstår att nu har det hänt igen. SJ har placerat mig i familjevagnen.

Inte ens fullbokat. Ändå tvingas vi in här, vi vilsna ungdomar och studietrötta studenter. Barnfria människor, åtminstone som det verkar. Vi vill ha lugn och ro.
Med armarna i kors, benen i ett myller av väskor och julklappspåsar sitter vi där. Inklämda. Öronen har vi pluggat igen med hörlurar.
Försöker blunda. Försöker stänga ute skriken.
Vi vill inte sitta här.

Bebisar framför, bakom, i mittgången. En mamma lutar sig trött mot fönstret medan hon tuggar på en banan och ammar. Pappan pendlar mellan bollhavet och toan, försöker få tvååringen att följa med och byta blöja. En annan mamma trampar fram och tillbaka med barnvagnen och kör nästan in i min kasse med julklappar.

Jag lutar mig bakåt, höjer volymen på Pet Shop Boys och försöker andas när en ovanligt attraktiv karl går förbi. Han håller nåt i handen, nånting vitt, och jag sträcker mig ut och vänder mig om för att se vad det är.
Tidning? Spypåse?
Nej.
En blöja. En blöja med små blekta björnar på.

Mannen försvinner. En stund senare kommer han tillbaka, fortfarande med blöjan i handen. Går mot toaletten.
En trenånting-åring vill väldigt gärna hoppa ut genom fönstret till hundarna som står på perrongen.
Spädbarnen skriker.
Treåringen grinar och lyfts ner på golvet. Blöjmannen börjar hamra på toalettdörren. Nån sätter igång ett tv-spel. Blöjmannen blir inte insläppt på toaletten och går iväg mot Bistron.
Spädbarnen skriker lite till.

Jag undrar fortfarande hur det kommer sig att jag fick sittplats här. Mer malplacerad kan man knappast bli. Förlåt familjer men jag är inte redo för er.
Rättare sagt: jag är inte redo för familjevagnen.
Ungar är underbart. Men inte under tågresorna hem.