Maximal otur

Jag lyckas göra det man inte får göra. Jag kommer för sent till en anställningsintervju. Den här gången är det varken på grund av tidsoptimism eller allmän slarvighet, det är bara otur.

Jag kliver av tunnelbanan vid Tekniska högskolan i god tid innan. Kanske 30 minuter. Solen skiner, luften är klar, studenterna kvittrar kring byggnaderna…allt det där. Det ska ta ungefär fem minuter till kontoret och enligt eniro såg det verkligen lätt ut att hitta. Så lätt att jag inte ens skrivit ut nån karta, utan bara ritat lite slarvigt hur man går i min violetta anteckningsbok. Det borde vara stora skyltar tänker jag, det borde finnas pilar. Jag går lugnt omkring och lyssnar på mexikaner och japaner som skrattar och cyklar och flaxar mellan studentkårer och bokhandlar. Tror det ska vara lätt men det är det inte.

Det är ultrasvårt. Tio minuter kvar, och jag står utanför ett hus där det är en skylt med bemanningsföretagts namn, men det är fel gata, helt fel gata och jag är allmänt förvirrad. I panik måste jag ringa konsultchefen och fråga och verka vimsig.
Hon säger du går så och så, och ja, det låter ju lätt. Då är jag där om ett par minuter säger jag och lägger på. Och jag går tillbaka och går förbi borggårdar och byggnader och in i en park och…ja.

Det kanske känns igen? Jag har gått fel förr. Dock inte när jag ska på anställningsintervju. Jag måste ringa igen och gå medan hon förklarar. Det visar sig att det ligger inne på högskolans område och skylten är inte stor, den är liten, man kan missa den, det kan man. Till slut är jag där. Tio minuter för sent, med andan i halsen. Blir fotad och ombedd att slå mig ner. Bredvid mig sitter en slipskille med grå kostym och dricker vatten och ler.

Intervjun? Klurig. Typiska kluriga frågor som bemanningsmänniskor ställer. Ni vet säkert. Jag har ingen aaaning om hur det gick. Kanske sumpade jag allt från början. Kanske inte.