En annan grej

Jag börjar gråta för nåt jag inte borde gråta för. Det är inte jag som ska vara sårad, det är han. Jag sa nåt dumt, jag vet inte varför. Jag gör så. Inte för att jag börjar gråta jämt och ständigt, med alla människor, men för att jag vågar det inför honom. Jag vill gå. Muttrar att jag kanske ska åka hem nu. Klockan halv ett på natten, i mörkret. Går bort till ryggsäcken och mosar i kläder. Går tillbaka och sitter i hans knä. Med fötterna åt ena hållet och huvudet mot hans axel. Jag ser på hans tröja, blöta fläckar har bildats i olika storlekar. Suckar. Ser mig själv utifrån som en liten flicka i en förälders knä. Måste resa mig. Måste gå och sätta mig och ta en klunk av vinet. Det är så man gör när man är vuxen.