Same shit, different town

Fredag kväll. CC-puben, Gävle.

Dörren öppnas inåt och det är trångt och där sitter en söt gosse med tindrande ögon och vill ge oss en stämpel. Men stämpeln är ett kryss. Vi banar oss in i lokalen som nyfikna skrämda ferdinands, nya som vi är. Ingen som man känner igen, men desto fler ögonpar som tittar på en. Vi beställer vin och i ett hörn drar bandet igång och vi sitter och glor och myser.

Några klassiska gävleblondiner har irrat sig fel bland allt popfolket, en av dem har pälsjacka, alla tittar på henne och undrar; har hon kanske gått fel, eller är hon bara en blondin bland hermeliner eller hur var det nu?

På vägen hem möter jag utskällningsgrannen, som vi bodde bredvid på södra fiskargatan. Han är full och vill köpa cigaretter, men kiosken är stängd. Han verkar inte fatta att jag har flyttat och ska gå nån annanstans. Innan han vinglar in på sin gata vinkar han med handen åt mig och tycker vi bor ju här ju, och då är det som om tiden har stannat på sommaren 2006, before flytten.

Lördag kväll. Slussen, Sthlm.

Vi går halvt druckna genom tunneln och S säger det ser lite Ukraina ut här man kan inte tro att det är Stockholm just här. Så ser jag nåt på väggen, en affisch i rött och svart. Jag och S springer dit och pekar och ropar i extas, det är halv hysteri några sekunder – Brett Anderson ska komma till Sverige! Han kommer snart, Brettan.

Sen drar vi till Debaser, och före i kön går vi visst också, det är fullare med folk än vad jag än van vid. De andra köper öl och jag cider och sen står vi bara och hänger och kollar och bestämmer oss för att det är trevligt.

Lite senare är jag med A på dansgolvet när det dyker upp en hårdrockarkille som börjar dansa med mig. Hårdrockarkillen har en kompis som ser allt för blyg och bortkommen ut. Han står länge, länge står och dansar nästan för sig själv innan han vågar ansluta sig. Jag agerar relationscoach och försöker para ihop hårdrockarkompisen med S och till slut får de två nån slags connection och börjar prata om plugget och pop och Tallkrogen.

Sammanstrålningen- och kvällens roliga- tar slut på McDonals. Hårdrockaren med vän kommer plötsligt ur ingenstans på att de måste rusa till bussen för de ska iväg och hämta en gitarr. De vänder på klackarna, hårdrockarsnubben slänger lite med håret innan de går och är utanför dörrarna och nån annanstans.

En aning uppgivna och gnälliga mular vi i oss strips och doppar dem girigt i cheddar och ketchup. Sen är det genom storstadljuden till metron där jag köper chips ur automat och äter som om det gällde livet. S bjuder halva perrongen på tuggummi innan vagnen kommer och vi lyssnar på livshistorier och svartsjukesamtal på trötta säten, hela vägen hem.