Tid

Jag har nog aldrig varit så handlingsförlamad som jag är nu, den här så kallade våren.
Jag gör inget inget inget.
Jag vill göra allt, men jag vågar inte. Önskar mig fortfarande en massa tid till…nåt.
Jag försöker läsa försöker analysera försöker ta mig för saker men allt försvinner.

Det finns förstås anledningar till att jag är såhär. Ingenting existerar utan orsak.
Jag har pluggat för länge. Jag borde inte plugga mer nu, det går inte längre. Varje ny delkurs som börjar får mig bara att känna mig mer instängd och ger en känsla av att jag borde vara klar med det här nu.
Men vad finns egentligen efter det där klar?

Jag har äntligen fått hjälp med mina underlivsproblem, men ingenting har än så länge blivit helt bra. Inget har ännu lett till genombrott, jag kan fortfarande inte knulla problemfritt, och just den lilla detaljen äter upp allt annat. Ursäkta min rättframhet men det är ändå vad det handlar om.
Ja. Det är ömmande också, och klåda, och ett evigt springande till apoteket, men ingen av de faktorerna gör så mycket med psyket som det att sexet inte funkar som man vill.

Allt jag kan göra är att hoppas. Gå ut i solen, läsa mina böcker, äta min medicin och vänta på att saker ska lösa sig. Förhoppningsvis med hjälp av tiden det känns som jag inte har.