En sån här blir det senare...
Gott nytt år människor! Ha en bra nyårskväll, lyssna mycket på Le Sport och drick mycket vin. Undvik att få snö innanför bh:n.
Puss.
(Nej. Jag får inte till det här inlägget; ingen normal text och vetifan varför bilden vill lägga sig så fult, men skit samma. Orkar ej.)
Nu jävlar! Nu hakar jag på årets sista bloggtrend och kolorerar mig själv till nån annan.
För första gången på hundra år har jag köpt en hårfärg. Mahognybrunröd från Schwartzkopf.
Henrik assisterar i badrummet. Läser högt ur bruksanvisningen.
"Du ska eh...inte blöta håret, man ska BLANDA den här med den här flaskan och hälla i det torra håret..."
In kommer min mamma, en hårfärgningsveteran.
"Du måste BLÖTA håret innan och tvätta det, så är det alltid..."
Henrik: "Men det står det torra håret här..."
Mamma: "Jaha, men du vet väl att du ska BLANDA den där med den där flaskan och den DÄR tuben också, eller den ska du ha i efteråt förresten..."
Henrik: "Eh...det är nog bäst att du gör det här..."
Nån sorts slutsats; två hårfärgningsassistenter är alltid en assistent för mycket, speciellt om den ena innehar expertiskunskap.
Nu ska jag gå och skölja håret bajsbrunt.
Ha ha!
[...]Since you said I looked like shit
And I said: you look like Bret from Suede[...]
Jag lyssnar en massa på Le Sport. Jag gör inget vettigt. Jag citerar låtar.
Vi snöar långsamt in här och Henrik är på väg hit med bil. Snart ska jag laga lunch till hans ankomst. Hoppas han tar sig hela vägen fram.
I morrn ska jag köpa champagne och läppstift. Och kanske hårfärg.
Jag färgar aldrig håret, det är en av mina grundprinciper i livet, det syns aldrig i mitt hår, det blir bara små näst intill osynliga skiftningar.
Men. Jag behöver förändring. Små detaljer, nyanser.
Sen vill jag gärna åka till Paris.
Varnade jag dig inte. Bli inte kär i mig. Försök inte ens lära känna mig.
Jag läser Joyce Carol Oates Jag ska ta dig dit. Den är ganska häftig. En namnlös brud ska skaffa sig en svart älskare och relationen blir djupt destruktiv står det på baksidan. Ljuvligt!
För det går inte. Att lära känna mig. För identiteten finns inom oss. En människas personlighet finns inuti, där ni andra inte kan mäta den.
Jag väntar just nu på att de två ska få till det.
Jag är inte så bloggsugen just nu.
I natt när jag inte kunde sova funderade jag faktiskt på att lägga ner. Eller ta en paus.
Eller liksom bara...ja. Göra nåt annat.
Fylla min tomhet med nån annans tomhet.
Men nu sitter jag här, likväl.
Det snöar fjun ute.
Allt känns ändå bättre när det är ljust.
Stulen lista från Rödluvan, men svaren är mina.
Plats:Gävle, men just nu på landet utanför Mariestad
Resa:Grekland, Umeå
Bostad:Trea med glasbalkong och helgsambo
Husdjur:Inga, tyvärr
Språk: Svenska, spanska
Musik: Håkan, Tough Alliance, Le Sport, Winnerbäck, åttiotalsdisco
Film: Habla con ella
*Bok: Allt av Mirja Unge
*Dagboksnostalgi: Skugges Men mest av allt vill jag hångla med nån
Mat: Potatisgratäng, fetaost, vegetariskt...
*Dryck: Julte, Blouberg-vin
Upptäckt: Jag säger skogspromenader...
Affischer: What? I mitt gamla flickrum finns en miljard Okej-planscher som jag tröttnade på rätt snabbt.
Oljud: Grannar
Arbete: Nä, bara tidningstjänst och plugg
Fest: Valborg, midsommar och min födelsedagsfest nyligen
Kaos: Livet
Shopping: Svart klänning med trasig dragkedja, ännu ej använd men ska fixas till
Förhållande: Jo
Splittring: Tror inte det var nån sån
Reunion: Har alltid reunion med gamla gänget varje jul, påsk, sommar
Vänner: Ni vet vilka ni är
Telefonsamtal: Så få som möjligt
Snällaste: Henrik
Trauma: Allmäna våndor, underlivsproblem
Bedrift: Nä
Förbättring: Kanske har blivit lite mer sparsam...
Beroende: Dator, böcker, skriva, vin, gladpop
Återkomst: Sommaren
Tidsfördriv: Skriva, blogga, fika, gå runt och tänka på saker...
Plagg: Pyjamas och tubtop
Fynd: Ellos-stövlarna
Dyraste: All jävla hälsokost
Uttryck: Oj, oj
Citat: "Jag är från Väschöttaschlätten..." Eller var det förra året? Hum. Har säkert sagt en massa dumheter.
*Eget tillägg
Oh, en annandag som så många andra annandagar; i bakfyllans tecken.
Mindre krogrunda i Mariestad i går. Nostalgi, men för jävla dyrt att gå in överallt. Mycket vin och trevliga människor. Lillebror ute, bjöd på AquaTini.
Aftonens trevligaste: okänd blondin med stora bröst(tror jag?) i baren på Statt som fixade en drink åt mig när jag hade stått och blivit ignonerad av bartendern i 45 minuter. Folk kan vara så genomtrevliga i småstäder(läs Mariestad) ibland.
Kvällen slutade traditionsenligt med pizzaorgie på Italia.
Typ 200 matgäster i en 30 kvadratmeters lokal satt, åt och sov på varandra. Skrek och slogs om maten. Vid halv tre-tiden fick polisen komma och reda upp det hela.
Så kan det också vara ibland i småstäder.
Granen står på övevåningen i år!
På övervåningen?!!! Två förvirrande ungdomar tittar på mamma.
Men granen har ju alltid stått där nere i vardagsrummet?
I 23 år.
Jag: ...sen har jag hört att vi ska äta julmiddan i VARDAGSRUMMET i år...
Liten bror: Va??? I VARDAGSRUMMET???!Detta har inte jag blivit informerad om.
Julmiddagen äts ju i köket. Så har det också alltid varit. I 23 år.
Såhär blir det när man gör saker exakt likadant, år efter år.
Har varit och glöggat mig hos Åsa och bytt julklappar med gänget. Gamla gänget alltså.
Inte ofta vi träffas numera, men det börjar bli en säker tradition att byta julkappar hos Åsa nån av dagarna kring julafton.
Glöggande och julklappar och pussel blev det. Och en sväng till pizzeria Smasch.
När jag kom hem ville lillebror ta en julgrogg.
En julgrogg? Hm...
Just det, lillebror är 20 nu.
Så lätt att man glömmer det.
God jul på er!
Om man vill ha fler vegetariska inslag på julbordet är en klassisk rotsaksgratäng aldrig fel.
Man behöver ett gäng rotsaker, till exempel:
potatis
morötter
palsternacka
rotselleri
kålrot
svartrötter (Blir väldigt mjuka och goda!)
Valfri mängd, skivade, i en gratängform. Krydda med vitlök, salt och peppar och kanske torkade örter. Häll på vispgrädde eller havregrädde och blanda så att alla rotsakerna blir blöta. Ställ i ugn i 200 grader tills allt är mjukt (40 -45 min).
Sitter och lyssnar på samma låtlista om och om igen. Gamla åttiotalstryckare övergår i nostalgipop.
Hör hur det ekar i huvudet. Av minnen. Lukter. Bilder.
Fortsätter förstå att så fort jag kommer tillbaka hit kommer allt det gamla tillbaka i tillfälliga blixtar. Man är liten, man är glad, man är rädd. Man är femton och olyckligt kär.
Hela världen handlar om att vara olyckligt kär.
All musik som betyder.
(Det finns inget stort utbud av musik på den här datorn. )
Cyndi Lauper har rödtuperad halvpunkfrilla och hon ligger i sin husvagn och sjunger med en plasthund under armen.
If you're lost you can look and you will find me, time after time...
Jakob Hellman i ett grönt rum. Vill bara bara vara vänner...
Lasse Lindh: Dom säger dom bästa är tagna men dom ljuger dom ljuger för vi finns ju kvar...
Helt härligt igenkänningsbart.
Man vet hur det är.
Även om man själv inte är just där just nu.
Även om man inte har samma sorts längtan, för tillfället.
Visst finns det nåt olyckligt i alla kärlekar?
Vi borde vara Vi.
Vi är Vi men inte tillsammans, inte nu.
Det är så långt mellan oss.
Även fast man har den man älskar finns det fortfarande saker som gör ont.
Och fast det onda försvinner, kommer det alltid nytt.
Natten till i dag drömde jag först att jag hängde med Idol-Måns på en klippavsats. Hängde på ett socialt sätt alltså, för vi satt och sjöng Idol-låtar för varandra och han pratade hela tiden med sin sån där grötiga dialekt.
Sen drömde jag att jag bodde i ett skabbigt motellrum med Babben Larsson. Hon var jäkligt morgontrött och hade jättestora trosor med grodor på(!).
Hon sa att hon inte brukade tvätta sina trosor så ofta och jag sa det kanske vore bra att göra det.
Då sa hon att jag var en nörd och sen fick jag aldrig nånsin några kompisar mer.
Jag undrar vad detta betyder. Att jag vill bli en Idol? Kompis med Babben? Eller vad?
Nu börjar jag också hata jävla Explorer.
Här har man jobbat hela dagen med två uppgifter, suttit och stått ut bland dånande dammsugare och tjurig lillebror. Sen ska man lämna in grejerna via skolans läroplattform, och vad händer? Explorer-helvetet hänger sig!
Igen. Och igen!
Provar på andra datorn. Och vad? Jag kommer inte ens in på den jävla sidan. Det bara: vänta vänta vänta vänta vänta....
Jag vill lämna in mina uppgifter NU!
Till slut måste man ladda ner Firefox för att kunna lämna in grejerna.
Tack Explorer för att du fungerar så bra!
* Att försöka göra en god gärning. Som Eline här till exempel.
* Skriva klart en ansökan till Gästrike återvinning (redan gjort).
* Installera Photoshop och InDesign.
* Plocka ur diskmaskinen.
* Slå in julklappar.
* Inte äta allt för onyttig middag.
* Snöpromenad.
Och there they were. Längst in i garderoben, bland det som luktar gammalt, som luktar högstadium och instängd luft – mina sjuttiotalsrutbyxor.
Min version av the skinny jeans, för att referera till ett nyligen sänt Sex and the city-avsnitt.
Fast byxorna som jag har sparat och alltid hoppats på att komma i igen är inga jeans. De är ett par röda, näst intill skotskrutiga sjuttiotalsbyxor med utsvängda ben. Inhandlade i slutet av nittiotalet på Wear It i Mariestad. Det var väl nån sorts andra, eller tredje retrovåg, eller om det bara var jag som ville vara hippiehipp.
De är inte snyggsexiga på samma sätt som Mirandas byxor i serien. Inga raggningsbyxor som bevisar att man fortfarande är läcker. Men de är mina byxor, som jag aldrig har kunnat med att slänga i hopp om att kanske kanske.
Kanske kan jag minnas hur det är att gå i gymnasiet igen; minnas förhoppningarna, känna mig sjuttiotalscool en gång till, utan att egentligen själv ha upplevt sjuttiotalet.
Jag provade byxorna förut i alla fall. Ålade mig i, det var storlek 36, jag visste att jag hade blivit smalare, men så smal? Skulle det gå?
Jag fick upp dragkedjan över min frukoststinna mage. Igen med knappen.
Och jo, det gick. Jag hade byxorna på mig i morse!
De är lite spruckna i tyget på insidan av ena låret, men det är helt ok, det går att fixa. Annars ser de ut som de ska och nu förstår jag.
Förstår att sex år av händelser, ett liv i två andra städer och ett i ett annat land, inte har nån betydelse. Man kan förändras. Man kan vara en annan människa, men vissa känslor förblir desamma.
I sjuttiotalsrutbyxorna är jag arton fortfarande.
Nu är jag nere på Schlätten. Snön kom lagom till att jag klev av tåget i Töreboda. Allt ser ut som vanligt här. Slätt slätt, vart man än vänder sig, och lite kanal som sticker fram här och var. Fast inte just här för här är det bara svart och tyst och fridfullt glimrande av ljusslingor på en och annan balkong.
Bytte tåg på centralen i huvudstaden. Var lika vimsigt bortkommen som vanligt. Fan va e det där för sävlig lantisbrud som inte fattar att man inte STANNAR mitt i allt sa folk...inte.
Men jag vet att de tänkte. Jag hörde hur det ljöd från deras hjärnor. Jag skulle definitivt ha tänkt så i alla fall.
Det är lika mycket hatkärlek att byta tåg på centralen som det är att komma tillbaka hit varje jul. Där både älskar och avskyr jag alla rusande, BigMacslafsande, t-banestressade myror. Anonymiteten. Rörelsen.
Här, där allt är ickeanonymt och stilla, där det är men tjenare dö dä va'nte i går eller, så fort man går ut; här både älskar och avskyr jag myllrets frånvaro.
