Det är alltså blått, liksom klumpar av modellera, avhuggna huvuden av Barbapappor (om ni minns programmet). Fågelviruset. En stor färgbild på förstasidan av dagens DN. Jag har inte vågat öppna tidningen och kolla på resten av bilderna än. Jag kommer naturligtvis göra det, jag kommer dras till det, helt säkert klarar jag inte att lämnas utanför.
Äcklad och fascinerad på samma gång stirrar jag på bilden där på framsidan för det är så det är, är man lite hobbyhypokondrisk kan man inte låta bli. Och sen när jag tänker på det – visst är det en ganska snygg bild? Kanske nåt att förstora upp till vardagsrumsväggen?
Positiv notering: Tack vare tidningsutdelningen har jag har nu fått en gratis DN varje söndag sen augusti. Är det det som kallas arbetsförmåner? Liksom att ja, vi kutar runt mitt i natten, bland mörka buskar och portar, hyggligt våldtäktsvänliga miljöer, men vi får i alla fall en gratis DN?
Apropå våldtäkter är det ganska mycket som förvirrar mig i debatten kring det. Som till exempel uttalanden av det här slaget: ”[...] det är få som bara dyker upp bakom ett träd.” (Bob Lindstam, polis, om våldtäktsmän i går i Aftonbladet).
Som i nästa sekund motsägs med svar på frågan om när man bör vara rädd: ”I mörka parker eller på ställen där någon kan gömma sig.” (Bob Lindstam, igen.)
Vänta, hur ska vi ha det här? Det var ju inte vanligt med såna som gömde sig bakom ett träd, men samtidigt bör man vara rädd i mörka parker? Där det finns träd och buskar att gömma sig bakom?
Om Lindstam menar att männen som gömmer sig bakom träden i den mörka parken är såna som har förföljt kvinnor från t.ex. krogen, och inte såna som ”bara dyker upp” och är helt okända för kvinnan, så kommer det inte fram särskilt tydligt i texten.
Sen säger Bo Lindstam att ”Nej, kvinnor ska inte ge efter[…]” när Aftonbladet frågar om kvinnor ska anpassa sina liv efter våldtäktsmän.
Samtidigt bör vi vara rädda.
Men är inte rädslan det som begränsar oss? Det som gör att vi ger efter?
Jag får det inte att gå ihop nånstans.
