Isar & tragik

Internet slutade funka och jag fick panik för en stund och nu tjyvsurfar jag på ett mystiskt öppet nätverk med kass signalstyrka. Sådant är livet när man har ett beroende. Sådant är livet när så mycket handlar om kommunikation.

Jag gick ut på påskafton och gladde mig åt våren, drack kanske en drink för mycket(men inte onormalt mycket) och sen stod jag vid baren och log ut mig själv, kom på mig med att skämmas för att jag tyckte han på mitt jobb som spelade skivor var fin. Och sen, trots att jag bara var normaldrucken, kom en vakt och tyckte att jag kanske borde gå hem. Och detta upprörde mig, ja nästan hela vägen hem tänkte jag i fyllan på hur jag ska tillintetgöra denne vakt, men ändå – livet är för kort för att ständigt fundera på hämnd.

På påskdagen var bakfyllan ett faktum, men jag gick ut, jag gick ändå ut, och Stockholm var så vackert att man kunde börja gråta. Trots huvudvärken gick jag, från Skanstull till Gamla stan och alla isarna smälte. Det var de vandrande parens dag.

Nu behöver jag mental vila. Halsen och huvudet är lite tjockt, och kanske är det pollen, kanske är det en förkylning som aldrig vill bryta ut, men jag stannar hemma för mental vila. Det är vad som behövs nu.