Sagotant

På stället där jag vickar nu arbetar en skör grå tant. Åtminstone ser hon ut så. Hon har nån form av samordnande, administrativ tjänst och hon är så inte skola som hon bara kan bli. Hon talar med rösten i ett helt annat tonläge än den vanliga trevlig-lärare-rösten. Det är, jag vet inte, Astrid Lindgren på ett kassettband om Emil fast en liten aning ljusare. Liksom spännande. Liksom med pondus.

Hon verkar vara en kyrktant. Grå hårknut, röd kofta. Som sagt bestämd i tonen, men ändå mild i ansiktet, ja faktiskt vacker skulle man kunna säga. Hon är en ljusglimt. Hon var den första som tog emot mig när jag kom i måndags, och den sista att tilltala mig när jag går. Du kommer tillbaka imorrn? säger hon. Glöm inte att vi ska skriva rapport.

En dag i fikarummet föll hon. Det var inte som det såg ut, men alla vände sig om när det hände. Alla tidningar och kaffekoppar sattes åt sidan och luften tog slut nån sekund i rummet när allas andetag stannade till. Här är vi visst inte gamla, inte så gamla så att vi faller, det är man ju inte när man jobbar, men är det nån som kan ramla så är det hon. Men det var ingen fara sa hon. Det var inget.

Sen bläddrades det blad i tidningarna igen och kaffekopparna slurkades ur. Några ord om vem som skulle åka till vilken son eller dotter över jul och vilken dag som var bäst att panikshoppa klappar. Sen en titt på klockan och rasten är slut. Inget mer.

Men hon ser ju så skör ut. Som en saga, ser hon ut.