Ensam på kammaren igen

Man kan tro att du varit där själv får jag höra. I den miljön. Man tror att det har hänt på riktigt, har det det?

Inte precis. Men nog har jag varit där, bitvis. Jag är ju där hela tiden när jag skriver.
Extra roligt är det ändå, när jag får höra från de som jobbar inom vården att min historia om gamlingarna känns verklig. Det är verkligen fint med stödet man får från människor på en skrivarkurs. Jag kommer sakna det.

Nu är vi lämnade att klara oss själva ett tag eftersom kursen inte går nästa termin. Det har varit bra att ha det såhär. Nån att luta sig mot, kasta ut frågor på. Att tänka när man skriver: jag behöver inte bekymra mig jag kan bara fråga nån på kursen om det här blir bra. Det är att åka snålskjuts framåt. För det går mycket fortare, utvecklingen händer mycket hastigare än hemma på kammaren.

Nu ska jag klara det själv. Kanske 100- 150 sidor till och sen är det…ja, kanske inte en bok men en samling sidor som man kan skicka nånstans. Jag kommer bli nöjd om jag kommer så långt.