Ett steg

Åkte in i Stockholm med dunkande hjärta, värkande kropp. Jag är ju förtjust som ett litet barn i att rulla in på centralen. Förälskad i att upptäcka skillnaderna; sekelskifteshus till byggnadsställningar till vattenströmningar. Höjder och leder, räls och rörelse.

Så med både mensvärk och spänningar i huvudet och i total ickefokus tog jag t-banan ut till förorten för den där intervjun. På vägen stannade tåget på grund av sjukdomsfall på tåget framför, och jag satt med bilder av självmorsdhoppare som skyfflades undan från spåret för att allt skulle kunna sättas i gungning igen. Jag kom fram en kvart för tidigt och 45 minuter senare var det klart. Det gick bra tror jag. Det känns bra. Men känslor kan ljuga så jag vågar inte hoppas. Måste fortsätta framåt.