Magkänslan

Efter att själv ha blivit ”dumpad” ganska nyligen tycker man att jag borde ha klart för mig hur man dissar nån på ett bra sätt. Det är i alla fall vad man kan tro.

Sanningen är att jag är trött. Jag gör det på det sämsta sättet av dem alla. Jag ignorerar. Jag blir plötsligt illamående av alla oseriösa kontakter jag har skaffat mig på sistone. Människor på msnen som knappt vet mitt efternamn, som frågar efter bild innan de frågar om mina intressen. (Hit räknas såklart inte dem jag fått kontakt med via bloggen.) Människor som skickar underliga smileys, fula gubbar och kramande björnar till höger och vänster, människor med oläsbara typsnitt och blinkande lampor bland bokstäverna. Allt för att ställa sig in hos en på ett sätt som jag inte köper.

Opersonligheten får mig att sucka högt.

Så jag ignorerar. Försöker göra mig av med kontakterna.

Men det hjälper inte. En kille, vi kan kalla honom dj-snubben, fortsätter hela tiden att ta kontakt. Han undrar om jag dissar honom och vad ska jag svara. Jag svarar att jag inte orkar just nu, jag tror inte vi har nåt gemensamt försöker jag med. Försöker, så ärligt men samtidigt så schyst som möjligt att förklara att jag inte vill. Klumparna i magen och luftbubblorna i halsen säger att jag aldrig kommer gilla honom, fast jag kanske borde.

Han är snygg.
Solbränd med tatueringar.
Har varit gift.

Säkert ett kap för vilken silikonblondin som helst. Eller för nån annan för den delen.

Ändå går det bara inte. Det finns för mycket i hans sätt och det intryck han ger som får mig att bli irriterad. Dessutom finns mina känslor fortfarande nån annanstans.

Jag dissar honom alltså utan att egentligen känna honom.

Han kallar mig ytlig för det.

Själv kallar jag det att följa magkänslan.