Mitt i sommaren kommer ett besked om död. Jag läser det nyligen hemkommen från en promenad, strax efter att det har börjat regna.
Min vän A har gått bort, 25 år gammal. Det var cancern, ständigt denna cancer, precis som för flera andra nära som dött ifrån mig. En skillnad är dock att tanken att hon nån dag ska bli frisk alltid har funnits där.
Sjukdomen fanns där när hon var liten och då övervann hon den. Under åren vi umgicks som mest var hon som vi andra. Osäker, uttråkad, nyfiken och förskräckt; alla i ett, så som man kanske oftast är i gymnasieåldern. Åren när allt händer, när inget händer, när man längtar sig sönder efter det som ska hända utan att riktigt se och uppskatta det som händer där och då.
Det var bara när man tittade noga som man såg att hon hade en sorg, en lite större fläck av rädsla svävande över sig än vi andra hade. Hon visste kanske att det skulle komma tillbaka. Att det åter skulle bli just – sjuk kropp, sjukt blod. Det var kanske därför hon levde i en sorts hysteri. När hon älskade, älskade hon extremt. När hon var arg, och det var hon ofta, blev rösten gällare än alla andra röster. Viljan hon fick av sin ilska, allvaret i orden hon kunde explodera ur sig gav respekt. Samtidigt skapade de en trötthet och irritation över nåt som, åtminstone inte jag, kunde se just då.
Hennes uttryck, som andra kunde se som desperation eller överdrivenhet, var egentligen bara hennes sätt att fånga tiden hon hade fått. Hon tog livet på allvar, för hon hade upplevt risken att få det ryckt ifrån sig på ett annat vis än vi andra hade gjort.
Sen blev hon sjuk igen. Och det som till slut tog bort henne var inte hennes leverne, utan en illvillig ondsint sjukdom som väljer ut människor slumpvis. Det tog många år innan hon gav upp, ibland såg det ut som hon skulle klara det, men motståndaren var starkare.
Nu vilar hon.
Rättvisa är inte att tala om i det här fallet. Just här, för den här 25-åriga tjejen kunde livet inte vara mer orättvist, men nu vilar hon.
Hon slipper förhoppningsvis vara rädd mer.
13 kommentarer:
Hmm...aj.
Kram.
Kram baby! Tack.
Ytterligare bevis på att livet är så fruktansvärt orättvist. Det är hemskt att tänka på och dubbelt så hemskt känns det med tanke på att jag och Tommy hade tänkt åka och hälsa på henne i Södertälje när vi kom hem från semestern. Men det är försent. Alltid försent.
Tungt. Kram.
När sånnt här händer finns inga bra ord.
Så Kram!..Emm
Linnéa:
Ja, jag vet inte vad som är hemskast i det här faktiskt. Man undrar ju om det hade gjort nån skillnad om vi hade besökt henne. För hennes skull hade det väl antagligen varit värdefullt, å andra sidan hade det sista vi sett av henne då varit en väldigt sjuk person och det kanske inte är så man vill minnas henne...
Jag vet inte, orättvist är det i alla fall.
Anne:
Tack! Kram.
Emm:
Och tack till dig med. Ord behövs inte. Kram.
Jo, jag vet. Jag tänker på det också. Jag träffade henne ju strax innan förra julen och då var hon väldigt förändrad i utseendet till följd av alla behandlingar och följdsjukdomar. Men jag hade ändå velat träffa henne en sista gång.. Man har ju fotona från gymnasietiden att minnas henne ifrån. Sista besöket hade inte behövt bli den bild av henne som man kommer ihåg. Men samtidigt så kanske hon inte hade orkat med besök och sådant när hon var så sjuk.. Tankarna går fram och tillbaka, försöker resonera och argumentera, men det förändrar ju inget. Nu får man istället gå på hennes begravning. Det blir andra gången jag går på begravning för att en skolkamrat har gått bort i cancer..
Vad tråkigt, tänker på er och er sorg.
Ang att träffas. Jag har några gravar jag sällan besöker. Jag har kommit till freds med de tankatna om allt jag borde gjort innan de dog, dessa personer, och besöken vid graven jag borde ha gjort. Jag vill inte minnas dem för att de dog, utan som när de levde.
Det viktiga i längden är inte den sista tiden i er väns liv, utan all den tid, kanske många år, av minnen och upplevelser ni har. Det var ju det som utgjorde er vänskap- att ni tyckte om varandra och delade minnen och upplevelser, pratade och levde ihop.
Haren:
Tack för din kommentar. Jag är beredd att hålla med dig. Det känns skönt att veta att det ändå går att bli lugnare och få ett positivare synsätt på det hela.
Vet inte vad jag ska skriva.
Är inte bra på sådant här.
På att uttrycka min medkänsla i skrift.
Men - jag tänker på dig.
Jag tänker på A och hennes familj.
Petra:
Det är nog inget som är lätt att vara bra på heller. Tack för din kommentar och att du tar dig tid.
Fint - och bra - skrivet.
Anonym:
Tack du!
Skicka en kommentar