Några dagar har gått och jag har inte kommit närmare en förståelse av hennes död.
Jag antar att det beror på att det trots allt var flera år sen vi sågs sist. Att det var så längsen hon bara fanns.
Naturligtvis har jag tänkt på henne. Tänkt och önskat och ibland till och med bett att hon ska övervinna sjukdomen. Men hon har ändå varit där borta. Sjuk på annan ort.
Det är inte svårt att vara nära så länge man har samma önskningar. När det mesta bara handlar om kortsiktiga mål som ska uppfyllas, och framtiden är ett begrepp som till största del rör nästa veckas folkparksdisco eller sommarlovet efter tvåan. Oron man delade rörde trots allt nästan samma saker. Vem som skulle fixa dricka till helgen? Skulle man köra på en kvarting Explorer igen eller skulle man ta kronvodka eller svartvinbärsvin? Vem skulle ut i helgen, vem skulle inte, och vem skulle man hångla med om inte den som man helst ville hångla med kom?
Jag vet inte riktigt när det hände, vad som var inledningen till slutet av kontakten. Det fanns nog inte nåt sånt. Antagligen skedde det nånstans under tiden. Ni vet: livet är det som händer medan du är upptagen av annat.
Efter studenten - förvirring i allra högsta grad. Jag minns: högskolan i Skövde, jag och L köpte lägenhet för 10.000, försökte plugga men hängde oss samtidigt kvar i det gamla livet. Jag minns mystiska relationer, karlar som ringde mitt i natten, loja förmiddagar vid köksbordet, mycket fest och ångestrivande tentor man oftast inte klarade.
Sen drog jag till Spanien, folk flyttade till höger och vänster och det var väl här nånstans det var. Våra gemensamma önskningar började flyta ut.
Vi försvann från varandra.
Jag skulle tro att det var innan sjukdomen.
Det var nog, när jag tänker efter, inte det sjuka som gjorde att vi slutade höras av oss. Det var det friska.
6 kommentarer:
Jag tror aldrig man förstår en älskad försvinner. Egentligen tror jag inte att något försvinner och jag tror inte att du försvann för henne heller. Det märks att hon fortfarande finns kvar hos dig. Och det är fint att ha plats för många, synliga eller inte.
Åh, jag gråter faktiskt när jag läser det du skriver. Tror jag vt vem du skriver om... Visst var det hon som hade egen lägenhet? Hon ni alltid åt makaroner och sov över hos efter utgångarna...
Anne:
Nej man förstår nog inte det. När jag skrev försvinna syftade jag väl mest på att vi tappade kontakten och slutade höras.
Sara:
Åh. Ja det var hon, precis! Tänk att du kom ihåg det. Svårt att förstå att hon är borta som sagt.
åh. Det är svårt att förstå döden. Jag tror inte jag gjort det, i något fall. I bästa fall tror jag man kommer till en punkt där man accepterar sakernas tillstånd utan alltför stark motvilja. Sorgen bär jag alltid med mig, men den är inte längre smärtsam. Förstå, hur kan man förstå? Och det är också ok.
*kramar om*
Haren:
Ja, det handlar nog mer om att acceptera.
Kram.
Petra:
Tack.Kram på dig!
Skicka en kommentar