Fri mark

I Stockholm var det en sorts neutral spelplan för oss att mötas på. Ingen vardag som kunde tränga sig in i tankarna, inga räkningar på hög, inga tankar på jobb och framtid, inga datorer att sjunka ner vid för att kontrollera resten av världen. Jag tror det blev så bra som det blev för att vi båda levde halvt om halvt i drömmarna. Att avlägsenheten var så påtaglig.

Ljuset hittade in mellan persiennerna när vi vaknade bredvid varandra. Ljuset, varje dag, inte en enda dag av gråhet under hela veckan. Hur han vände sig om, inte alls förvånad över att jag var där, hur han ville ligga kvar så en stund sen.

Sen rörde vi på oss. För första gången fick jag en chans att försöka hitta på egen hand i Stockholm. Jag utvecklade en fascination för möjligheten att åka runt mellan olika tunnelbanestationer och bara titta.

Vi tog spårvagnen till Djurgården. Gick där längs med vattnet, småpratade och landade till slut på en äng där vi satt och slevade i oss pastasallad. Han skrattade hela tiden åt sånt jag gjorde. Hur jag pratade, hur mitt ansikte verkade vridas till en grimas av irritation när jag blev hungrig. Vi åkte ut till hans uppväxtplats. Beställde bakelser på det lokala konditoriet, flinade åt namnet på ortens enda restaurang och vandrade genom det lilla centrumet. Jag köpte bigarråer på torget och sen tog vi bussen till Farsta. Han sa här brukade man cykla till mormor, och jag tittade ut, såg vägar jag inte sett förut, förundrades över att detta kunde vara en del av nåns barndom.

Det växlade mellan mat, ömhet och obekymrat småprat. Ett par gånger vågade han släppa mig ensam, jag fick promenera från Söder till T-central, jag fick åka och fika på Sankt Eriksplan och jag fick gå ut och dricka öl en kväll med vännerna. Alla gångerna var han lite orolig över hur jag skulle klara mig. En fin oro. En som får mig att småle lite när jag tänker på den, som jag uppskattar.

Han säger du ska inte fundera så mycket på vad som händer. Analysera inte sönder läget, säger han. Jag antar att han har rätt. Vi hade en idealisk vecka, under idealiska förhållanden. Det kommer kanske inget liknande igen.