Lilla ventilen

När lugnet går sönder och det droppar ner gråt i kaffet, beror det inte enbart på situationen som har byggts upp under flera månader.
Det är mer än att jag förväntas må dåligt, att ingen tycker det är underligt om jag är depp, jag som inte har nåt jobb.
Det är också att så fort jag får stöd från nåt håll klamrar jag mig fast vid det. Räknar med att bara jag har rödgråtit mig ska stödet dyka upp och fortsätta finnas, medan jag ironiserar och tar hål på alla hinnor av självförtroende.
Sen, om det vill sig illa, slutar jag ta ansvar. Den stödjande personen måste sköta allt; min ork och mitt pepp till mig själv.
Det är därför det brister ännu mer. För att jag vet att jag är, eller åtminstone kan bli, såhär.

Det är tisdag i januari.
Bara det – tisdag i januari – gör tråkont.

Gråta på en soffa man inte minns att man gråtit på förut. Bara inte kunna sluta. Ligga raklång och snora på koftan, faktiskt inte minnas när det hände sist, bli ohejdat rädd. Tänk om det fortsätter? Stanna upp, titta ut på blådiset och en jävla grå parkering, se gråtandet från ett annat håll lite.

Så vet man att inte världen sprängs av ett gäng tårar. Det är kontrollerad ledsenhet, jag är inte liten nu, inget tar slut för att jag gråter. Det är nånstans där man tar sig samman. Kanske där gränsen går till att bli för ledsen. Man reser sig och tankarna har jobbat, man har med ens fått perspektiv.