Berör och beröring

Idag släpptes listorna på saknade från Asienkatastrofen, och jag måste säga att det känns som om nånting sågar sig in i mig. Liksom på ett skumt sätt, det sågar sönder alla blodådrar som sitter närmast hjärtat och sen börjar det svida sådär underligt i gommen. Sen läser jag alla namnen på Aftonbladets lista, för det kan ju faktiskt vara nån man känner där, som man har glömt bort att man känner.

Jag vet inte, det är bara nånting med det här som ännu, ca två månader efteråt, får mig att må så illa, som överstiger illamåendet efter alla andra katastrofer som inte berört mig personligen.

Lika äckligt är det när man sitter och surfar på Lunarstorm och det dyker upp en sån där liten skylt där det står ”minneslund” i ett krypin. Det skär. Man kan inte säga nåt. Man är berörd, men ändå inte.

Slänger hur som helst in en bit ur en dikt av Bodil Malmsten här, hon säger det bättre än jag:

"Världen deltar i sorgen, står det.
Så går det inte till.
Sorgen är inte tillgänglig
för världens allmänna deltagande.
Sorgen är enskild och personlig,
sorgen är bara din.
Världen kan bara fortsätta som om någonting hänt.
Det har hänt.
Jag är här.
Vi är här. "// Bodil Malmsten – Sorg ( Efter den 26:e december 2004)

Hörde förresten på radio nyss att den mänskliga kroppen behöver minst 15 minuters (fysisk) beröring om dagen. Mysko. Hur menar de att hela mänskligheten ska kunna få det behovet tillfredsställt? Alla har ju inte någon som kommer och rör vid dem en kvart varje dag. Att röra vid sig själv kan ju knappast räknas heller, så hur ska vi då göra?

Kanske kan någon smarting uppfinna ett slags "beröringsmaskin" som du kan sätta på, förslagsvis varje morgon när du står i duschen. Det skulle säkert sälja.