I will kill again

Så förvirringen är total. Desperation byts på nåt sätt mot aggressioner, undran, förtvivlan.
Och Jarvis Cocker passar mycket bra in i den bilden, han är mitt ledmotiv i kväll.

And wouldn’t it be nice
for all the world to live in peace
and no one gets ill or ever dies
or dies of boredom at the very least...

Just när han uttalar boredom at the very least på det där underbara brittiska sättet är det lite magiskt.

Promenadrutinen

Poängen med att ha dag och natt är väl ändå att det ska vara ljust på dagen så att man kan gå ut och slippa bli helt mörkerdeprimerad? Eller?
Men se, detta går inte här för det blir tamigsatan mörkt redan halv tre på dagarna, ibland tidigare.

Jag är inte rutinerad på detta, jag får inget ljus. Mina dagliga promenader infaller vanligen efter klockan 18. Då går jag runt i stan och glor. Ibland, som igår, är det helt dött. Spökstad minst sagt. Vattnet står högt och rinner ovanligt snabbt i ån och ingen är ute och jag går och kikar in i husen där nere. Där allt ser ut som plockat ur ett dockskåp med vedspisar i små kök med tända ljus på som aldrig ser ut att slockna. Varje gång jag går där känner jag mig som flickan med svavelstickorna, utestängd från en värme som inte går att nå.

Dagens matorgasm

Små små kex med vitlök och persilja. Skrattande kon-ost på det. Ooooh!

In my dreams

De senaste nätterna har ett gäng absurda drömmar jagat mig:

1) Jag bor själv i en underligt stor lägenhet med ett badrum bakom varje stängd dörr. I alla badrum ligger det ett antal jättelika tygfjärilar på golvet. När man rör på fjärilarna börjar de flyga och jag springer skrikande iväg och stänger dörren.

2) Jag och en vän ska bada i en vattenpöl utmed vägkanten till E4:an. Vi står bakom några buskar och ska byta om till bikini, när jag plötsligt upptäcker att det har börjat växa ut en penis från min klitoris. Jag tar på mig bikinitrosor men penisen bara fortsätter växa. Jag försöker dölja penisen med handen när jag kliver i vattenpölen. Jag lyckas inte.

3) Jag bor i en husvagn som är nergrävd i underjorden och som jag aldrig får lämna. En gång i veckan får jag mat genom en liten lucka i taket. Husvagnen är dessutom fylld av myggor.

4) Jag är ihop med en tjej och har ett barn ihop med henne. Ett ägg från mig har varit inplanterat i hennes mage och befruktningen har skett genom insemination. Min flickvän går omkring med barnet i en sele på magen hela dagarna. Jag får aldrig röra barnet och börjar således lipa och bete mig som ett barn själv.

Tala nu om för mig att jag inte är störd, snälla!

Sapfo

Det här är fint:

Jag vill säga dig något, men blygseln hindrar mig

men om du hyste längtan till det ädla och det goda
och om din tunga inte kokade ihop elaka ord,
skulle blygseln inte gripit dina ögon,
men du skulle tala för det rättmätiga

Pepparkaka i munnen, snart måndag

Känslan som jag vill åt. Som bara finns i böcker. Som man kan komma att längta efter, till exempel på bakfulla söndagar.

Det som jag tror att jag vill ha. När det är söndag på tåget kommer det fram. Och det är verkligen mycket, och jag tror det är stort och jag har nästan inte ord att förklara.
Fast det ska nog inte förklaras, tänker jag sen.
Fattar man så fattar man, annars fattar man inte, och då är det synd.
Men det är ändå det här det handlar om; vad jag längtar efter, vad jag allra helst önskar hitta i en annan människa och vad jag önskar att den ska förstå.

Det är känslan av att vara mitt i allt. Känslan av att nånting pågår, fast allt är ändå lugnt, och man älskar det. Som när man sitter på ett tåg och det nästan är slutet av november och ute är det grått gräs som susar förbi och solnedgång klockan tre. Och man är jävligt trött, men samtidigt nöjd. Trots att man inte riktigt vet vad som väntar och är osäker på hur allt ska bli, trots det tycker man det är vackert, där. Då.

Och så kan det också vara. Att när man kommer hem och tänder lamporna och det är sådär halvdisigt och om tre minuter kommer det vara helt mörkt och hela lägenheten för några sekunder ser helt främmande ut. Att man då får sätta sig ner, sätta på den där låten som man har väntat på, som man behöver just då i det ögonblicket. Att man får höra den älskade låten just i det ögonblicket, kanske en bakfull söndag eller en förväntansfull pirrande lördag och att man plötsligt är så medveten om allt. Man inser att det kommer hända saker och att vi är i mitten och att mina känslor är ganska små i det hela men ändå störst för mig. Att varje varje detalj betyder. Och att det faktiskt finns jävligt mycket kärlek, trots alls.

Jag tror det är en bit av känslan, men jag är inte säker på at jag har beskrivit den rätt, ens för mig själv. Jag återkommer nog om det här.

Tio grader, snart december

Söndag.
Bakfylla.
Jag försöker formulera nåt viktigt, men ibland känns det som om världen sprängs.

Blödighet extra plus

Ja, okej okej okej. Markus får väl vinna då. Jag ger mig. Det är bra nu, det är helt ok.
Jag har ätit en halv pizza och snart också en halv påse lantchips med dill- och gräddfilsmak.
Jag lyssnar på Suede hela tiden. I morgon är det lördag och alkohol.

Vinter i fleece, fleecevinter, whatever

Förresten har jag nya vinterstövlar. Från Josefssons.
Inte så modebloggcoolt, men de duger åt mig. Och är varma med fleecefoder och funkar i snön om det nu blir nån, till kjol och byxor och kappa.
Jag vet inte riktigt hur tantfaktorn ligger när det gäller fleecefodrade stövlar, men det ska definitivt undersökas.

One night at the library

På bibblan firade de poesins dag(som egentligen var 16/11) sådär lite i efterskott i dag med ett föredrag av Marie Lundquist. Jag var där med C och satt och glodde bland bibliotekarier och kulturtanter och det var fint. Det var inte överbefolkat, men det existerade en publik, en mycket hänförd. Bakom oss satt även två poesipojkar i lockiga hår och röda halsdukar, som fnissade då och då.

Jag tänkte mycket på hur alla författare som ofta läser upp sina alster verkar lägga sig till med sin alldeles egna högläsarton. Liksom en sån med stämning i, en som i de allra flesta fall funkar alldeles utmärkt på ljudbok. Och jag undrar om det är nåt medfödd, att om man har förmågan att hitta rätt ton i texter automatiskt också hittar det för uppläsning? Eller om det har med inlärning att göra?

Hemma har jag också ägnat stora delar av dagen åt poesi. Klippt lite, bläddrat efter rader, och – bäst av allt – skrivit ut!
Jag äger numera en skrivare. Att skriva ut är det finaste av allt. Känslan av att det man har skrivit faktiskt är nåt, är som störst när man har skrivit ut. Som att det har kvalitet, även om det är det sämsta man gjort ever.

Ett kapitel till

Jag ägnar tid åt alla dessa papper. Så mycket tid att det ibland tar all energi jag har och ofta skriker världen ändå bara nej åt mig hela tiden. Som i går, när jag vaknade gud vet hur sent och inget dagsljus existerade. Och jag vet inte hur grått det var, men det fanns inte mycket hopp nånstans och hela tiden var det gråt på väg och jag cyklade med skygglappar på, mer än jag brukar.

Den mest deprimerande synen man kan få framför sig när man är arbetslös är nog en arbetsförmedling där kön ringlar sig lång till nästan utanför dörren, och det enda man möts av är idel suckar och uppgivna ögon.
Blir man inte sen än mer depp av att stå där inne bland suckarna, hopplösheten och den tryckta tystnaden?
Och ute finns det inget ljus, och vart man än vänder sig säger folk nej och det går inte vi kan inte just nu det finns inte tid inte plats här för dig. Är det konstigt om man blir lite less då?

Kala grenar och svarta pölar

Det är grått i moderatsverige. Det är grått och jag ska till arbetsförmedlingen och fixa med papper till ännu en meningslös myndighetsgrej.
Det är inte bra.

Premiär

Rött julte + saffransgifflar. Fatta hur gott!

What's left

”Arbetsförmedlingen beslutar för närvarande inte om några nya praktikplatser”.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga längre. Jag orkar inte ens bli arg.
Tack?!
Jag vet inte.

Jag är inte en slacker som går hemma utan att söka jobb, hur mycket ni än vill tror och hoppas att jag ska vara det. Jag är ju duktig, åtminstone oftast.

Som arbetssökande akademiker med relativt teoretisk utbildning i bakgrunden är praktik en av få möjligheter för mig att få till stånd det som fattas för mig för att jag ska få ett jobb inom mitt område – nämligen erfarenhet.
Nu finns inte den möjligheten längre.

Frågan är vad som återstår.

Manärjusinegenlyckassmedochnifårfanimej
setillattfåarslenaurvagnen
ochklippdigochskaffaettjobb.

För det är ju så fruktansvärt bra, allt det här.

Tantpoäng + bröd

Yes. Min tantighet vet inga gränser nu. Jag bakar bröd och har tända ljus och häromdagen promenerade jag i kappa med matchande vantar och hatt. Gott om tantpoäng där, I ’d say. Extraplus: Jag har en sån där stearinljussläckare i plåt som jag naturligtvis släcker alla ljus med när jag går ut.

Helgen har varit vin och mat, fika, mera mat och vin. Och blödigheten har fortsatt.
Jag funderar på vad det beror på, egentligen. Förmodligen nåt onämnbart oförklarligt.

Nu jäser brödet i köket och det ser så fiiiint ut. Det är oliver, örter och soltorkade tomater i och jag bara väntar på lukten som ska komma när det är i ugnen.

Friday, I'm in love

Idol. Jag kan inte meeeed Markus. Det är nåt obeskrivligt fånigt över killen. Kanske sitter det i frisyren, kanske nån annanstans, men han är bara obehaglig.
Tydligen är jag ensam i världen om att tycka detta, för det är ju smärtsamt uppenbart att han kommer vinna skiten.

Jag dricker vin och har ätit en gryta med quorn, purjolök, paprika, mango, persika, sambal oelek och matlagningsgrädde. Ris till.
Kanske är ett fylleinlägg att vänta senare.

Kaffemuffinsregn

Jag är störd. Nyss har jag ätit åtta minimuffins med nougatfyllning och i munnen är det kaffestint och jag vet inte vad det har att göra med. Fast nu ljög jag. Fikandet ska kompensera blödigheten, en massa socker och kaffe ska in för att den inte ska märkas i min mage.

Allt darrar nu på nåt sätt. Den omnämnda blödigheten fick sin kulmen i går när jag nästan började tjuta för att jag såg att Konsum hade fått in pepparkaksdeg. Och jag vet inte varför, för jag är inte depp nåt sätt, jag mår bra. Åtminstone hyfsat. Sämre har det varit.

Det är bara det att allt plötsligt är så fiiiiiiiint. Jag vill inte lipa över de dåliga grejerna, de gömmer jag undan, men det fina är det som framkallar känslor. Som om nån i smyg har gått och stoppat i mig oerhörda mängder p-piller med ett hormon i som jag inte tål. Förklaring nån, jag vill ha en förklaring.

Blödigheter

du är den enda här
som vet

när du är här
det är inte jag som ser,
jag är igensydd

du är den enda här som
vet om mitt hjärta

Trettonårsgrejer,konserter,bensin

Jag är ganska efter såklart men; Ronnie is the man. Jag skrattade flera minuter åt bensinskattkrönikan. Och lipade nästan åt trettonårskrönikan, i några sekunder alltså.

Blir man mer blödig som arbetslös eller har detta hormonella förklaringar?

Dagens franska polisong

Benoît Magimel