Nån gång i januari

En viss herr J. S har låtit meddela att han ämnar ställa till med jävligt högljudd fest här i uppgången i kväll. Det ska mullra ut genom trapphuset och folk ska stå och rökhångla på balkongerna. Låter det för mycket får vi gärna ringa på och bli bjudna på en Martini med fruktsoda, står det mellan raderna på pappret nere vid porten.

Jag är tantig och oroar mig för min nattsömn, samtidigt som jag är nyfiken. Jag har sällan sett mina grannar sen jag flyttade in, men jag misstänker att festherren är identisk med hårdrockartypen på nedre botten som brukar hälsa försynt ute på gården.

Annars i dag avlägsnar jag julen. Jag är den sista i mitt kvarter som har kvar julljusstakarna i fönstren och tar jag inte bort dem snart riskerar jag att bli mobbad och objuden på gårdsfesten till våren, inbillar jag mig. Så jag packar ljusstakarna. Den lilla plastgranen ner i sin kartong. Går vägen till källaren där spöken huserar och det ibland knakar till och bitar av taket faller ner i håret. Knäpper igen hänglåset till förrådet och njuter av den minsta tanken på förnyelse.

I morgon får jag förresten celebert bloggbesök från Östersund hit.

Födelsedagsinlägg

Bloggen fyllde två år i går och jag glömde fira. Om det nu ska firas. Om jag inte är för pretto då. När jag tänker efter är jag ju pretto i vilket fall som helst, och bekväm med det.

Försöker tänka efter vad det har handlat om. Ser att det började försiktigt med poesi. Att det fortsatte. Skrev för mig själv och ingen visste om det. Var så nöjd med möjligheten att ha en öppen text, att alla åtminstone kunde se.

Det var nog nån gång i september 2005 som jag öppnade upp mig mer. Anmälde mig till bloggtoppen och tjejblogg. Ändrade karaktär på inläggen, började till exempel rapportera om hur basilikan växte.

Sen pågick det. Jag fick mina ämnen, som nog alla får, det där vi snöar in oss på. Basilika, svett och blygsel, försök till poetiska betraktelser, väder, mens och underliv.

Och så tanterna. Tanterna dyker upp på flera ställen genom månaderna, och jag tvingas inse att jag nog har en grej för tanter. Ämnena växlar, men tanterna är det enda som är genomgående. Nån skulle bra gärna få berätta för mig vad det betyder.

Prickigt

Jag mixtrar med koden. Ha överseende!
Eventuella svarta prickar som syns på bilden hos er Mac-läsare ska ignoreras.

Angående allt

Är bilden för pixlig eller vad tycker ni?

Ett steg

Owey. Nu har jag varit sådär framåt som jag egentligen inte är. Jag har ringt och presenterat mig! Gjort det som folk säger är så bra, som är alla arbetssökarkursers tydligaste mantra. Att ringa och presentera sig, visa framfötterna, sälja in sig själv...
Det är det som främst präntas in i skallen och det man leds framåt av på AF. Och även det som omgivningen så självklart anser att man bör göra, och tittar förbryllat på en åt när man drar sig för att göra det. Så många människor jag träffat som aldrig kommer inse det otäcka i att lyfta luren och visa de där omtalade framfötterna.

Nå. Jag ringde. Sa några ord. Tyckte nästan jag horade bra, för sålde jag inte min kropp eller mina tjänster så åtminstone mitt påstådda kunnande. Ifall det leder nånstans har jag ingen aning om.

Tillfälligt utomstädes och tillbaka

På Kupan i Bomhus säljer de skivor för fem krona styck och allt är större och piffigare än i min lokala Kupa på Brynästorget. Å andra sidan har de färre skor, inte lika många fikande pensionärer som diskuterar diskbråck, och ingen papegoja. Man kan säga att de har en annan profil på sitt secondhandande, där ute i förorten.

Och Bomhus är för mig en osynlig okändhet. En vårdcentral vid cykelväg i Anderstorp, Mölnlycke, Bromölla. Folk säger att de har bott och växt upp där. De säger att det är saker; sunkigt och tråkigt. En kille på min gamla skrivarkurs plitade till och med på en roman som utspelade sig i Bomhus, men jag fick ändå aldrig nån riktig uppfattning om hur det var. Det ligger tio minuter bort, men jag är aldrig där och minns inte att jag nånsin varit.

Trots det känner jag direkt igen mig när jag kommer dit och vi går genom dungar, utmed sjuttiotalshus, förbi lyktstolpar med hundbajskorgar. Det är lika avlägset och samtidigt precis så bekant som en eftermiddag i tandläkarväntrummet under högstadiet. Portar som öppnas, människor som trampar, bussar som stannar. Samma obehagliga ofrånkomliga oberörda. Växlar mellan tryggt och tristess. Sådär som alla samhällen tio minuter från stan eller fem kilometer från riksvägen antagligen gör.

Elektriska vågor

Jag känner mig märkligt laddad. Det finns idéer om vad som måste göras, och vad som kan göras, men startsträckan är lång och självförtroendet underligt sargat.

Sova är det sista jag behöver.

Ur stormen, mot gymet

Genom snålhet kan man också förbättra kroppen. Uppenbarligen.

Jag har ett allt-i-allo-gymkort nu som egentligen är för dyrt för mitt eget bästa. Jag är för samvetsöm för att inte utnyttja det. Jag går, genom snöstorm, i lunginflammationsvarning, för att använda min dyrgrip till kort. Gymmar väl inte alltid helhjärtat. Maskar kanske lite för mycket under armhävningarna på tantträningspassen. But still. Huden verkar fastare. Under fettet finns nåt som kan liknas vid magmuskler, och om man letar tillräckligt mycket på armarna kan man hitta biceps. När jag kommer ut ur duschen tycks benen vara utan leder. Lealösa, som mina föräldrar skulle ha sagt.

Jag tänker att halvhjärtad träning nog måste vara bättre än ingen träning alls.

Jag gillar mina läsare

Fast ni inte är överdrivet många bryr ni er ändå om att kommentera ibland. Det är väldans fint av er! Och ni är snygga och bra människor, det är jag helt övertygad om.

Min blogg har uppgraderats till Beta. Helt ofrivilligt den här gången. Tidigare har jag alltid fått upp ett meddelande som talat om att vissa bloggar är för cepe för att uppgraderas, (typ) vilket har gjort att jag inte kunnat få den förbättrade versionen förrän nu.

En annan fredag

Vit mark och en plusgrad kräver dubbla strumpbyxor och foderstövlar. Man skyddar sadeln från rumpan eller tvärtom med ett fuskfårsadelskydd. Fredag kräver nya låtar in i mp3-spelaren. Sen när man cyklar får man tänka sig noga för. Inte försvinna nån annanstans. Kolla noggrant när man korsar femte tvärgatan och alltid vänta tills det blir grönt vid Fältskärsleden. Ha omvärlden i bakhuvudet. Alltid vara en uppmärksam trafikant. Fast släppa på spända magmuskler, sära på pannrynkorna och tänka att man förtjänar helg.

Plockepinn

Går på sushihak med C. Undrar när hela världen utom jag lärde sig äta sushi rätt. Med största självklarhet sitter manpowerkillarna vid bordet bredvid och håller pinnarna i händerna. Doppar i sin soja, pysslar med sin wasabi. Och jag tänker att det kanske är en klassfråga, eller möjligen en fråga om regioner, tillgänglighet och ängslighet.

Som att i en medelstor Stockholm-wannabe-stad som Gävle går ett av de bästa fiken i konkurs och ersätts av ett sushiställe. Ett ställe som en nykter torsdag vid middagstid drar en ansenlig människoström till sig, men som en bakfull söndag är dödare än Konsum klockan tre på julafton. Som att man oroligt tänker att man faktiskt borde ta till sig och kunna det här med pinnätande, fast man kanske inte alltid vill innerst inne.

Tittar mig försiktigt omkring efter kniv och gaffel, har alltid hittills ätit sushi på det sättet, men inga bestick ligger på bordet. Vägrar gå fram till disken för att fråga och visa min okunnighet. Mot slutet av måltiden simmar riskorn omkring i min sojaskål och ligger utströdda på min tallrik och jag skyfflar in det sista med hjälp av två pinnar och ett pappershölje. Jag tänker att personalen säkert ser att här har det suttit en ovan ätare när de ska duka av. Trots det - ganska nöjd med min prestation och att jag lyckats få i mig alla åtta bitarna.

Jag tänker på Fredrik Lindström och Världens modernaste land. Hur han förklarar att om man serverar till exempel smörgåstårta på fest i vissa kretsar i storstäderna, kan det uppfattas som ironi. Man visar sin klass och världsvanhet genom den mat man äter och bjuder på. Och smörgåstårta motsvarar varken det ena eller andra. Medan det inte alls är så på landsbygden. Där jag kommer från äter man smörgåstårta vid de fina tillfällena. Extra fint är det om smörgåstårtan har många räkor.

Och jag blir ännu mera nöjd över att jag inte åt med kniv och gaffel. Hade jag haft otur kunde det kunde ju ha uppfattats som ironi.

Yeah

Klockan är 13:05 och jag har redan gjort nåt nyttigt. Solen skiner och det går nästan att jobba(alltså "jobba") utan kaffe.

Ful,fulare,snyggast?

Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att titeln Svinalängorna är oerhört obehaglig och borde ta priset i fulhet på boknamn, eller om de sviniga associationerna den ger är så effektiva att den därmed borde betraktas som snygg.

Same shit

Precis som efter varje julledighet är det skönt att komma tillbaka till det anonyma. Eller; komma tillbaka till möjligheten att slippa alltid heja och humma på folk. Från tomt samhälle där tåget ignorerande rusar och lämnar, stugor och köksfönster med ögon i igenkänning, till halvtom halvstor stad med nerdragna persienner, sjuvåningspunkthus och överseende powerwalkblondiner.

Man tar på vinterjackan och går kvällspromenad. Osminkad. Man känner sig rätt förkrympt i jackan, man har på sig glasögonen, man ser ut som Ugly Betty. Klart de kollar en över huvudet.

Man kommer tillbaka till hemstaden och tänker att nåt kanske har ändrats. Det har blivit inbrott i lägenheten, eller biblioteket har kanske brunnit, men inget har hänt. Ingen har noterat min frånvaro. Husen står där. Blondinerna kollar fortfarande i dolt hån och man vet fortfarande inte grannens namn när man(trots allt, för det är vad man lärt sig) kämpar fram ett hej.

Den rätta riktningen

Tycker att hårtoppar borde vara lite mer som bröst. Alltid peka åt samma håll, aldrig behöva fixas med mousse.

Upphittad anteckning

Ute på landet. Ute i det bedövande solskenet. Bedövande bedårande. Äckelögonfransar. Sugvåta. Ögonbedövade. Munbedövade. Tungbedövande. Lessenhet. Ledsamhet. Ögonrödor. Svartvitor. Gulor. Flygplanslugn. Sommarkänningar. Havrekaksmak.

Pros & cons

Bra grejer med nya frisyren:
Luftigare, mindre platt, lättare att kamma. Poppigare.

Dålig grej:
Efter en lång natts sömn med håret utsläppt på kudden ser jag ut som en pudelrockare.

Borta bra

Jag ser hur en lätt ton av eskapism sprider sig över den här bloggen.

För det bästa

Längst in i kylen finns en burk med kokosmjölk som öppnades nån gång i november, kanske tidiga december. Jag försöker hälla burkens innehåll i diskhon men det klistrar sig fast. Jag tar en gaffel och sticker ner i monstret, mögelmonstret och det skriker. Gvvvvaaa! Det är beige, vitt och svampigt med svarta prickar som väller ut. Prickarna är ögonen och jag sticker gaffeln i dem och dödar. Sätter på varmvatten, spolar bort november.

I hallen flyger paketavier omkring när man rör sig. Högen postorderkataloger teliabrev och julkort sträcker sig till vaderna. Jag lassar undan, biter ihop, tar mig fram. Sliter upp de intressanta, slänger tråkbreven i en hög på golvet och postorderskiten mejar jag ner i papperskorgen. Vill inte vara saknad av Ellos, skaffa extratjänster hos Telia, veta av verkligheten.

Jag river av all värme med kläderna, sätter mig ner och inser att nu ska det fortsätta. Det är nu orken ska ha infunnit sig och skogsluften kärleken och livskvalitén fått mig börja handla. Igen.
Men jag blundar bara och låtsas det är jullov.

Kilogram senare

Jag är två kilo mer. Fullare av mandelmassa saffransdeg parmesanflarn getost citronoliver svartrötter potatisgratäng och allmänt bös.

Ändå två goda kilon. Gravid är det tillstånd som ligger närmast till hands, men det är så det går när man slappnar av som en vän till mig sa en gång, eller dä ska va lite å ta i, som är tidernas kanske mest gubbsjuka kommentar. Jag är nöjd, vilket man förstås kan kosta på sig att vara när man har hyfsad förbränning och två kilo i verkligheten är två löjliga välfärdskilon.

Smalheten sitter där i bakhuvudet, känslan av alltid ha hört till dem som gärna la extra Lätt&Lagom på mackan i hopp om att det skulle placera sig rätt så man äntligen skulle slippa gliringar om små tuttar. Till slut insåg man att fettet aldrig skulle sätta sig där man ville och började i stället njuta. Att vara ofrivilligt spinkig är inte alltid lyx, men man lär sig att vända det till det bästa.

Och eftersom det är så lätt att fortsätta identifiera sig med det man identifierade sig med i tonåren hänger känslan i. Även efter att hormonerna slagit in, ofrivilligheten blivit frivillig och spinkigheten förvandlats till smal med former. Jag tror fortfarande att jag obekymrat obegränsat kan lassa in,uppenbarligen.