Så vad gör man inte för att skrapa ihop extraslantar?
Jag rotar och rensar i garderoben, funderar lite och stympar den. Ungefär.
Nu säljer jag till exempel de där stövletterna som jag fick. Snygga var de, men ibland får man vara realistisk och inse att man är en vinglig bambi som aldrig kommer klara att gå i dem.
Jag blir lite trött på den negativa attityd som ofta kommer fram när jag för min arbetssökarkurs på tal. Trött på att människor, inte bara här på bloggen, ser det som ”förnedringskurser” och ”vuxendagis” och allt möjligt.
Jag är ledsen, men det här är inte så, det här är bättre.
När jag skrev att vi inte alltid är så produktiva menade jag just inte alltid. Jag menade inte att vi oftast inte är produktiva, för det är vi.
Jag har lärt mig viktiga saker om mig själv på den där kursen. Jag har fått utmärkta tips på hur jag ska finslipa mina jobbansökningar, på hur jag ska skaffa mig fler kontakter och på vilka möjliga organisationer/företag jag skulle kunna vända mig till för att hitta den typen av jobb jag söker.
I förrgår fick vi ett helt gäng frågor som kan tänkas komma upp på en anställningsintervju. Jobbiga, pinsamma men nyttiga frågor.
För om och när jag till slut hamnar där kommer jag att veta. Jag kommer säkert flacka med blicken och inte veta hur jag ska sitta.
Säkert kommer jag dö lite varje gång jag blir utfrågad och förmodligen kommer jag inte att få jobbet vare sig första, andra eller hundrationde gången.
Men jag kommer i alla fall att ha svar på frågorna, och det har jag den här kursen att tacka för.
Dessutom är det människorna. De som har tid och ger råd och som vet själva hur det är och bryr sig. Och de som kan helt andra saker än jag, de som delar med sig och ler när man kommer och saknar en när man är borta.
Det är mest för deras skull jag känner att jag måste försvara det här.
Ok. Vi är inte alltid så produktiva på arbetslöshetskursen. Vi gör inte alltid vad vi borde. Det blir mycket fikande och lunchande och, för min del, passivt rökande.
I onsdags hängde vi på länsmuseet och i dag var det 1,5 timmas bowling och sen helg.
Alldeles lagom alltså. Fint och seriöst. Men bra. Jag gillar att ha nån som tar hand om mig.
Vanligaste enskilda person att samtala om under rasten på arbetslöshetskursen: Ernst Kirchsteiger
Vanligaste stimuli: automatkaffe
Vanligaste ämne att samtala kring: trötthet
Minst vanliga ämne att samtala kring: arbetslöshet
I dag har det blåst så jag har tvingats ha på mig den vita 60-talskappan så det måste betyda att det är höst. Jag har även börjat med strumpor i pumpsen, vilket nog är ett annat tecken på att det är kallt. Jag har inte burit strumpor sen i april vad jag kan minnas.
Nu snart: en förbättring, en led i vägen till mitt nya liv. Läggdags före 23.
Helgen i Hudik var fin. Jag har fyndat tidernas klänning för 29 kronor och spanat in Henriks nya lägenhet vid havet. Nyans på klänningen: discoblå.
Andra har säkert hunnit säga det innan men - Insiders småpartidebatt i går var fantastiskt rolig. Skön blandning av galentomtar, några smartingar och ironiska kommentarer från Aschberg.
Annars är jag ovanligt trött, kanske är det höstluft, kanske nåt annat, kanske för att jag vaknar i ständiga ryck om nätterna, ungefär kring tresnåret.
Snart blir det X-tåget mot Hudik, och lite läsning, lite inlånat familjeliv, antagligen en del mat.
Hade länge tänkt ringa. Men jag är inte den mest företagsamma när det gäller telefonsamtal. Hade länge tänkt nu finns det ingen mening mer, nu vill jag inte längre. Jag vill inte slösa bort tiden, sova bort helgerna mer.
Jag tänkte: inte en till vinter med blåmärken på benen, inte en till i trappuppgångar med glögg i näsborrarna och snarkningar i öronen, lukter från andras varma hem, ljud från andras stängda dörrar.
Tack, det har varit några fina sommarmorgnar. Jag glömmer aldrig gryningen på sjätte tvärgatan.
Så nu är jag uppsagd från tidningsutdelningen.
Jag har skaffat rooibos-te med persika- och passionssmak. Så nu kan jag leka Mma Ramotswe hela dagarna om det är så. Fast det ska jag naturligtvis inte.
Jag ska skriva jobbansökningar och lista möjliga arbets-/praktik-/lärlingsplatser här i närheten. Och kanske fika lite på baguetter.
Var i kurslokalen två minuter över nio, som vanligt i morse, bara för att få veta att vi ska ”jobba fritt” i dag. Vi var bara tre arbetslösingar närvarande, resten har droppat av, av olika anledningar. Tre stycken har fått jobb, de lyckligt lottade jävlarna.
Jag funderar på om det är en god idé att bli beroende av kaffe? Drack en kopp från maskinen innan jag åkte hem och förundrades över hur gott det var.
Men jag har aldrig varit nån kaffemänniska. Jag kan inte bli en sån som klagar över att åh nu måste jag ha mej en stooor kopp kaffe innan jag får hövvevärk…
Trots att jag redan vet på ett ungefär vad jag är ämnad att arbeta med gjorde jag i dag ett yrkestest på åtgärdskursen. (Observera att jag upskattar såna tester! Observera också att jag inte finner dem förnedrande.)
Tänkte det kan väl inte kan bli sämre än att jag får veta att jag passar som det som jag sen flera år vet att jag passar för.
Tänkte kommer det fram att jag ändå passar bättre för nåt annat än det tänkta så är väl det bra synd, eftersom jag bara har ett år kvar hos CSN och alltså ingen möjlighet till omskolning.
Så jag kryssar i mina svar, räknar ut mina poäng, får fram min profil.
Och vad?
Det visar sig att jag passar som:
*Bildlärare
*Danspedagog
*Kammarmusiker
*Kantor
Bland annat.
Det här är nog första gången jag är glad över att allt redan är för sent. Nu slipper jag fundera på om jag inte skulle ta och bli kantor i alla fall. Slipper tänka på hur jag ska kunna stå ut med allt gnälligt orgelspelande under den eventuella utbildningen.
Bra.
Mma Ramotswe brygger rooibos-te hela tiden i Damernas detektivbyrå och det regnar nästan jämt nu. Ibland solar det och regnar på samma gång, samtidigt som det åskar. Men det gör mig inget för den här veckan har jag råd att vara inne.
Nu ringer inte klockan varje natt och nu måste jag inte springa sömndrucken genom regn med axelremmen skavande mot mig och tänka hur hur kan vader göra så ont som mina gör? Hur många gånger kan man springa uppför en trappuppgång utan att bakbensmuskeln helt enkelt lär sig att det är det här den är ämnad för?
Men förstår ni: en hel natts sömn i natt, EN HEL.
Att få lägga sig när resten av huset gör det, att utan stress dona med lakanen, ställa vatten på sängbordet, bläddra upp rätt sida i pocketen, i bekvämlighet.
Sen upptäcka att allt är ovanligt tyst i kväll.
Ha tid att upptäcka.
Det är lyx.
Har svarat på en sån här utmaning förut, men eftersom Johanna nu ber så snällt, gör jag det igen.
Inte mycket nytt under solen, som ni ser.
Fyra arbeten jag haft i mitt liv:
Tivolivärd
Vårdbiträde
Talskrivare
Tidningsbud
Fyra filmer jag kan se om och om igen:
Gilbert Grape
Forrest Gump
Pianisten
Allt om min mamma
Några låtar jag gärna hör:
Pulp – Common People
Mamas and the papas – Make your own kind of music
Brainpool – Bandstarter
Håkan Hellström – Nu kan du få mig så lätt
Le Sport – Tell no one about tonight
Fyra städer jag bott i:
Gävle
Málaga
Skövde
På Västgötaslätten
Fyra TV-serier jag gärna ser:
SATC
Lost
Scrubs
L-word
Fyra ställen jag vill åka till:
Mexico
Kina
New York
Rom
Fyra webbsidor jag besöker dagligen:
Aftonbladet
Expressen
Blogger
Tradera
Fyra favoriträtter:
spenat- och fetaostlasagne
potatisgratäng och tzayspett
quornfiléer med fetaost
pizza
Fyra ställen jag trivs på:
I soffan
I Uppsala
I köket
På Café Kanel
Fyra personer jag vill träffa:
Ehm…Picasso kanske? Fast då heter det snarare skulle vilja träffa.
Den som vill får gärna anta utmaningen.
Jag vill veta. Är scholl party feet cushions verkligen lösningen på alla våra fotplågor? Har nån provat? Är det värt en investering?
Det regnar grismycket här, så mycket att det närapå inte går att vistas på den inglasade balkongen utan missta det gröna fuskgräset för sankmark.
Jag kan inte göra nåt vettigt förrän det slutat regna, eftersom nåt vettigt innebär att jag samtidigt måste ligga och knapra på nåt gott, vilket jag måste ta mig ut och runt hörnet till närköpet för att införskaffa.
Jag tror också att regn orsakar klimakteriesymptom hos mig, eftersom jag får svettningar under tuttarna varje gång det börjar smattra mot rutan, samt en outhärdlig längtan efter att gå runt i bikini.
Och ja, nu åskar eländet också...
Eftersom jag är en arbetande tidningsutdelarsjäl den här veckan har jag fått dispens att komma när jag vill på åtgärden.
Dyker med andra ord upp strax före lunch med vadvärk, sovhår och blinkande ögon.
Tittar folk mystiskt på mig eller är det bara som jag har fått för mig? Tittar de liksom surt avundsjukt?
Får en kort genomgång av vad gruppen har pysslat med på förmiddagen. Tydligen har de diskuterat frågor på ett papper med rubriken ”Reflektera över vad du vill med ditt liv”.
Ehm?
Åh.
Domedagen.
Ska man veta sånt?
Är det därför jag är där jag är? För att jag inte vet säkert utan bara på ett ungefär?
En av frågorna som skulle diskuteras är: ”Hur mycket pengar vill du tjäna?”.
Jag tänker att om jag hade varit med på förmiddagen skulle jag förmodligen ha dragit till med nån klyscha av typen ”lagom mycket” eller ”så jag klarar mig”.
Men detta lagom eller så man klarar sig kommer såklart aldrig innebära lite, det gör det aldrig.
För nån.
Inte just här och vid den här tidpunkten, åtminstone.
Det svenska nationaluttrycket är överflödigt i diskussioner om önskelön. Där är lagom alltid lika med mycket, och lite lika med obefintligt.
Så det här är slutet på sommaren?
Slut på sötebrödsdagar, långa alkoholfyllda helger, kvällar på balkongen. I alla fall snart.
Det här är liksom slutet, och inget viktigt har hänt. Eller?
De viktiga besluten togs redan innan sommaren kom igång. Flytta isär, lämna sig åt sig själv, men ändå fortsätta. På deltid.
Tänkte vi ens på vad ensamma höstkvällar kan innebära? Tänkte vi ens på desperationen som kommer varje gång man är lite för pigg när lampan släcks? Tänkte jag ens på att nästan alla mina vänner ingår i parkonstellationer; samboenden, och därmed oftast lever och tänker inom den lilla kulan?
För när hösten kommer, kommer rädslan för uttråkning. Mystiska behov att plötsligt dölja skräcken för visa upp att vi inte gör nåt vettigt. Liksom att vi hela tiden intalar oss att gud vad skönt nu när det är höst är det helt okej att bara sitta inne och dega.
Och visst är det skönt, säkert flera kvällar i veckan, kanske en eller till och med en och en halv månad.
Sen kryper desperationen på.
Vad gjorde jag med sommaren?
Meeeen vad tiden går det är ju jul snart ju.
Åh vad trött jag är det måste va vädret.
Lösningen på hopplösheten heter oftast planering om man är sambo. Renovera badrummet, skaffa smått, spara till en Thailandsresa med älsklingen. Saker som ger energi.
Är man däremot ensamstående(eller enastående, som min åtgärdskvinna skulle sagt), eller som jag, särbo med oklar förhållandeframtid, är man liksom utlämnad till kategorin häftiga, stimulerande singelsaker.
Och det är där rädslan sätter in. För jag är inte helt säker på var eller med vem jag ska hitta de där sakerna.
Lördag och sol. Ledighet från åtgärdskursen. Bra grejer.
Längtan efter iväg, och lätt uttråkad. Längtan efter förändringar, men vilka?
Behov av nya människor, nya röster, nya infall.
En ny stor glasruta som solen skiner från.
Kaffeautomater.
Längtar ibland tillbaka till högskolan.
Längtar efter nåt annat.
Efter morgonduschade gator i Málaga.
Efter tåget till Hudiksvall.
Efter nyfiket, ryggkrypande, elektriskt.
Men vet ni? Det här med åtgärder är kanske inte är så dumt.
Åtgärdsmänniskorna är schyssta människor. Bättre än arbetsförmedlingen.
Min åtgärdskvinna är snäll, funderar seriöst på vad jag behöver, hon är realistisk, hon daltar inte och hon frågar inte tusen gånger om jag känner till platsbanken på AF:s hemsida.
Med henne känns det som om allt kommer ordna sig.
Hon är bra.
Jag känner det redan.
Okej, jag erkänner det. Jag går på en åtgärd.
Alltså en sån som Persson och gänget tycker om att stoppa in en i, när man varit anmäld arbetslös mer än tre månader och är under 25 år.
Jag vet inte hur jag hamnade här eller vem som bestämde det men så ska det vara tydligen. Jag har inget val.
Jag är inte ens säker på att jag har hamnat rätt.
Jag sitter i en halvcirkel... eller det är snarare en hästsko av typen man hade i klassrummen på lågstadiet. Jag är omringad av okända människor och jag sörplar på en kopp choklad.
Jag stirrar på en kvinna som pratar om anställningsintervjuer och CV:s som om hon aldrig gjort annat i sitt liv. Som om det alltid varit såhär.
Hjälp!?
Ska jag verkligen vara här?
Hallå jag är arbetslös akademiker… skickar man ens såna som mig på åtgärder?
Eller ja förresten arbetslös och arbetslös…jag har sommarlov. Och så har jag ju extrajobb…flera timmar i veckan… ibland.
Jag har hamnat fel. Eller hur?!
